Uppväxt

Lyssnade på Anders Wendins sommarprat igår och det fick mig att tänka tillbaka på skoltiden i tornedalen. I lilla byn Pajala där det bara fanns två skolor där alla gick. En för de första tre åren, och så en från fjärde klass till sista året på gymnasiet.

Jag stod ut tills jag gick ut nian. Sen drog jag fort som fan.

Jag skyllde på att jag skulle gå teaterlinje, vilket inte fanns i Pajala, så det var ju sant. Jag ville gå teaterlinje, men jag hade lika gärna kunnat läsa något annat, men jag ville bort, bort, bort.

Jag tror inte jag var den enda, det var rätt många som flyttade, och det är inte många som bor kvar nu.

I Pajala fanns det ingenstans att ta vägen. Ingen annan skola att byta till när det började gå utför. Inga andra kompisar att hitta när kompisarna inte längre var kompisar. Inte så att de sa det rätt ut, men jag var aldrig riktigt välkommen kändes det som. Jag gick mest själv och låtsades vara tuff och oberoende. Käftade emot. Var ett tacksamt offer, för jag grät först när jag kom hem, och letade igenom skåpen efter piller starka nog att döva ensamhet. Men allt jag hittade var alvedon.
De hjälpte inte.