Sarek del 1

Vaknar torsdag morgon efter att ha sovit första natten i tält. Inget regn och ganska varmt. Vi är positiva. Vi är glada. Vi mår bra. Vi njuter av att vara påväg. Ännu har vi 8 kilometer kvar att gå till båten som ska föra oss till fjällen. Humöret är på topp. Det är ca en timme kvar tills det börjar regna.

Vi tar på oss ryggsäckarna (Ina 8 kg, Sambon drygt 25 kg), och börjar gå mot båtplatsen och båten som skall ta oss till Sarek. Det är en tio km lång cykelväg dit. Det går ganska bra att gå, men sista biten får vi lift med båtföraren som kommer körande på en fyrhjuling längs vägen. Tillslut når vi båten som skall ta oss till Aktse fjällstugor. Lennart båtföraren kör oss hela vägen.

Vattnet har en fantastisk färg (-"Nå' de är sånt där glaciärslamvattn'" enligt Lennart båtföraren). Vi närmar oss Aktse och porten till Sarek. Den berömda utsikten lyser med sin frånvaro. Regnet känns desto mer.

Vi börjar ana oråd... Bestämmer oss ändå för att åka vidare till Nammatj, som är ett litet berg i Sarek, med fantastisk utsikt över Rapadeltat åt ena hållet och Sareks fjällmassiv åt andra (det har jag sett på bilder).



Fredag morgon. Det har regnat precis hela natten. Tältet höll tätt som tur var.
Eftersom vi skall åka båten tillbaka på eftermiddagen så bestämmer vi oss för att gå upp till toppen trots regnet och hoppas att vädret blir bättre.



Det blir det inte. Det bara regnar och regnar. Vi är sjöblöta trots regnkläder och rejäla skor. Det är brant vandring uppåt och vi kämpar på men när vi är nästan framme så struntar vi i att gå ända upp. Vänder när det bara är ett par hundra meter kvar eftersom sikten är kanske 50 meter. Utsikten är obefintlig.

Sambon markerar noga punkter på GPS:en så vi hittar ner till tältet igen.

..och det bara regnar och regnar.


På väg ner och tillbaka till båtplatsen där vi skall bli upphämtade upptäcker vi att stigen vi kommit på är borta. Det är översvämmning och vattnet har på ett dygn stigit drastiskt och höjer sig över allt vad stigar och skog heter. Det enda stället kvar att gå på är längs kanten på berget där det i en mycket brant sluttning ligger enorma klippblock staplade på varandra. Vi får klättra på de hala stenarna på alla fyra med både händer och fötter i ca 600 meter. Det är svårt. Det är obehagligt. Båda försöker vi förtränga tankarna om rasrisken och låta bli att se upp på stenarna som ligger i sluttningen högt ovanför oss. Min kropp orkar inte med att både klättra och bära ryggsäck. Sambon går iväg en bit med sin ryggsäck, vänder tillbaka och hämtar min, går iväg med den en bit och vänder för att hämta sin igen. På det sättet får vi över oss själva och ryggsäckarna tillslut. Tur att jag har världens bästa sambo. Jag nästan gråter av lättnad över att han erbjuder sig att ta min ryggsäck. Men jag gnäller inte. Jag håller god min.
...och det bara regnar och regnar.

Väl vid båtplatsen är den översvämmad som allt annat. Lådan med walkie talkien som vi ska använda för att anropa båtföraren ligger 50 meter bort på andra sidan en nybildad fors/strömfåra. Vi börjar känna oss smått desperata. Vi är genomsura och på dåligt humör. Efter en stund hör vi en båt närma sig. Det är Lennart som kommer för att titta om någon behöver bli upphämtad i det hemska vädret. Sambon visslar och hojtar och tillslut ser Lennar oss. Han måste köra en 20 minuter lång omväg för att ta sig strandkanten där vi står.

Båtresan hem är extremt kall och blåsig. Vi bestämmer oss för att sova i stuga under natten för att få möjlighet att bli varm och torr. Alla kläder jag har med mig är blöta vid det här laget.



I stugan grillar vi skor och sulor efter konstens alla regler så att de ska hinna bli torra och varma till dagen därpå.

Under natten som följer fortsätter regnet att ösa ner. Det föll 77mm regn mellan torsdag och lördag morgon.

Vi är less på regnet, och väldigt less på att inte se någon utsikt alls. Fjällen känns inte riktigt som fjällen.