Uppväxt del II

Vad händer med en människa när man möts av hat varje morgon i samma stund man kliver in genom dörren till skolan?


Vad händer med en fjortonårig flicka som varje dag får veta att hon är fulast i hela världen?



Hur försvarar man sig mot orden; "Om jag hade en kulspruta skulle jag spränga skallen av dig", eller "Om jag fick döda en enda människa på jorden så skulle jag döda dig"?





Jag svarade ingenting.


De där orden gick in i min kropp genom min hud och stannade där. Som gömda tatueringar som framträder när jag måste prestera något nu, sexton år senare.


Jag bär med mig det där hatet. Ännu finns det där. Det gör sig påmint ofta, i min osäkerhet, i mitt självförakt, i min prestationsångest. I mina drömmar.


Inatt drömde jag att jag fick ställa dem allihop till svars. Han, och han, och han och hon och alla de många, som inte gjorde något. Som hörde, som glömde, som skrattade lättat över att hatet inte var riktat mot dem.


Ännu drömmer jag om det. Sexton år senare. Är det inte patetiskt?