Åh jag blir galen!

Allt skall hela tiden vara så jäkla komplicerat när man är 3,5 år.

Hela morgonen skall man stryka medhårs och verkligen anstränga sig för att vara pedagogisk och få på sonen kläderna så att han hinner till dagis i tid.

Sen när jag hämtar så är det gråt gråt gråt hela vägen, från det att jag säger "nu ska vi gå hem". Då börjar tjorvet. Han ligger på golvet på dagis och grinar och vägrar sätta på sig sina sockar. Jag säger bestämt att; "nej, du får faktiskt sätta på dig sockarna själv, du kan det och mamma får ont i ryggen annars". Vilket resulterar i en flod av tårar och hans röst ekar "NEEEJ MAMMAAAA.. JAG KAAAN INNTEEEEE" över hela dagis och jag skäms och undrar om vad alla andra föräldrar och fröknar tänker med tanke på att det låter som att jag torterar mitt barn och inte bara låter bli att hjälpa honom med sockarna. Till saken hör att jag försökte hjälpa honom att ta på dem först, men då ryckte han sockan ur handen på mig och sa "NEJ, du FÅR inte hjälpa".

Efter hot om att "Då går mamma hem utan dig, om du inte sätter på sockarna nu på en gång" så kommer han tillslut gråtandes och skrikandes (värre än Helena Bergström i sitt esse, ja ni förstår). Han skriker hela vägen till bilen och upprepar samma mantra "NEEEJ MAMMAAA, DU FÅÅÅR INTEEEEE" (vad det är jag inte får förtäljer inte historien).



Jag känner ögonen i nacken från alla svenssons som står bakom rutorna i sina radhus och glor och undrar vad det är för människa som torterar ett barn därute, och jag undrar för mig själv hur lång tid det tar innan de ringer socialen som kommer och stämplar "Okompetent förälder" i pannan på mig. Under tiden tar sonen gråten till nya höjder när han hänger in halvvägs i bilen och säger "jag kahaaan inte sätta in foten i biihiileeeen, den bråååkar med miiiiiig". Jag försöker lungt och sansat förklara att mamma inte KAN lyfta eftersom mamma har ont i ryggen. Tillslut blir pressen av ögonen i nacken och dagisfröken som står bakom skjulet och röker och lyssnar för stor och jag får nog, ger upp och ryter "Nu räcker det!" och lyfter in sonen i bilen, trots att ryggen protesterar ilsket.



Bilfärden hem fylls av gråt och hulkningar och hemma fortsätter samma mönster. Ända tills jag efter många, många, m å n g a om och men lyckas komma överrens med den lilla bossen att han ska se på Bullerbyn på video och lugnet äntligen lägrar sig över radhuset.



Nu är den här mamman helt slut i kropp och hjärna och behöver bara fixa middag inom den närmsta timmen (sambon och sonen behöver ett intag av föda minst var fjärde timme annars blir de cranky båda två), och försöka skicka iväg en beställning till GetOut och beställa ett tält och diverse saker som man måste ha i fjällen.



Gud giv mig styrka.