Friday night

Ikväll tog jag med ungarna till MAX på middag och sen vidare till Ica Maxi för storhandling.

Köpte en ny våg. Har inte vågat prova den än dock *bita sönder naglarna*.

Köpte lite grejer till fredagsmys och väl hemma fick jag på barnen pyjamasar och sen tankade jag dem fulla med chips, läsk och lite godis. Nöjda som få låg de sedan och tittade på Idol (Sebastian var bäst) ett tag innan sonen nästan däckade och jag bar upp honom till hans säng.

Jag minns så tydligt när jag var liten och somnade till i soffan på kvällen och mamma eller pappa bar mig till min säng, och hur jag vaknade till, men låtsades sova eftersom det var så mysigt att bli buren till sängen.


Det känns så underbart att kunna göra så för mina egna barn också.

Imorgon bitti åker vi alla tre och hälsar på hos barnens morfar i Haparanda. Han har skaffat hund tydligen och de har hundvalpar också. Ni vet sådana där små vita ulliga saker. Coton de Tuléar eller vad rasen nu heter.

Nu ska jag gå och lägga mig. Fem timmars sammanlagd sömn förra natten var inte nog känner jag väldigt tydligt nu. Men oj, gissa om det var värt det!

Äntligen

Klockan tre i morse väcktes jag av ett sms från sambon som ville skypa.

Vi satt sedan och pratade till klockan halv fem på morgonen så jag är ordentligt trött nu. Men det var det värt!

Skype är verkligen fantastiskt. Att kunna prata hur länge som helst, alldeles gratis och få höra personen man pratar med i stereo eftersom man har lurar på sig, det är verkligen helt underbart.

Bara en vecka kvar nu tills han kommer hem....

Livstecken

Pratade med sambon på msn.

Han hade visst inget nät på hotellet igår så han kunde inte skypa med mig.



Jag informerade honom lite lätt om att han ju faktiskt kunde skicka ett sms och tala om det då så jag slapp ligga här hemma och stirra i taket och undra om han har gått och dött därborta på andra sidan atlanten!



Han bad om ursäkt.: "Ledsen, Jag var inte nykter igår."



Som om det skulle göra mig mindre orolig.

Karlar. hrrmmppffttt.

Läkarbesök

Har precis varit hos doktorn.

F-kassan hade begärt en utredning om hur det går med min rehabilitering och jag kan ju säga att det kändes jävligt bra att berätta för farbror doktorn att jag känner mig så stark i kroppen och har så mycket mindre värk jämfört med för ett par månader sedan.

Väntan

Igår kom sambon och jag överrens om att han skulle ringa mig när han kom hem från jobbet/middagen för kvällen så vi fick prata lite på skype.

Jag sa att han kunde ringa vilken tid som helst, att det inte gjorde något om jag sov, eftersom jag så gärna ville hinna prata med honom lite. På dagarna är han ju på jobbet och sen äter de middag ute så han har inte haft tid med annat än att ringa en pytteliten stund på mobilen ett par gånger.

Jag sa igår: skit i vilken tid det är. Ring bara! Så han lovade att ringa inatt.



Nu är klockan 07.50. och jag börjar ana oråd.
Med tanke på att klockan nu är två på natten i Ottawa så tror jag inte att han ringer...

Jag kan inte låta bli att bli lite orolig, även om jag vet att det är onödigt.

Men det är bara för att han SA ju att han skulle ringa. Han lovade ju.

tsssk. karlar.

Mallig

Idag fick jag beröm av min salsalärare.

Och han ger inte beröm ofta. *skiner som en sol*

Delad vårdnad

Ibland kommer ångesten vällande över mig när jag tänker på hur mycket jag missar av min dotters uppfostran med tanke på att hennes pappa och jag har delad vårdnad.



Särskilt de gånger när hennes styvmamma och jag inte kommer överrens och jag känner att dottern hamnar emellan.

Nu händer det inte så ofta längre som tur är. Jag orkar inte bråka.

Så länge dottern mår så bra som hon bara kan så får det vara så. Även om jag ibland verkligen inte håller med om de regler de har hemma hos sig och jag inte alltid är så glad över tanken på hur hon präglas av sin tid hos dem.



Jag säger inte att mitt hem är bättre nödvändigtvis. Men mitt hem är annorlunda.

Och jag får en klump i magen av ångest när jag ser henne försöka väga mina värderingar mot de hon lär sig där.

Alla familjer har sina egna rätt och fel.

Men vad händer när ett barn hamnar emellan två familjer där värderingarna går isär.

Jag kan ligga och tänka på sådant på nätterna.

Jag förnekar inte betydelsen av dotterns styvmor i hennes liv. Det unnar jag henne. Jag vill att de ska tycka om varandra. Jag har varit i andra änden med en styvmor som inte tyckte om mig och det var ingen rolig barndomsupplevelse.

På samma sätt värnar jag om relationen mellan min dotter och min sambo, hennes styvfar. Det är ju precis lika viktigt där.

Men jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt. När dottern kläcker ur sig kommentarer om hur saker och ting ska vara, så som hon har lärt sig hos pappa, och det bara vänder sig i magen på mig eftersom jag känner att det hon lärt sig skiljer sig helt från mina värderingar.

Det är jobbigt som fan.

Dagens skratt

*ASGARV*

Ni måste bara gå in på P3:s arkiv och lyssna på Patrik ur "Mammas nya kille". Lyssna på "Patrik-Mytomanen".

Rosa

Det var jag som flyttade in i det kräkframkallande cerise/rosa köket.

De väggarna var väldigt...cerise.

Skåpluckorna målade vi aldrig om utan de fick fortsätta att vara mörkt rosalila. Det var inte snyggt.

Efter det är jag noga med färg på väggarna.

Jag kan inte ljuga och säga att det är fint om någon jag känner har tapetserat eller målat om i en färg jag inte gillar.

"Vad kul med lite nytt" brukar jag säga då. Man vill ju inte vara taskig bara för att man inte tycker likadant.

Strulmamma

Mamma: Ta av dig pyjamasen nu och sätt på dig dina kläder så vi hinner till frukosten på dagis.

Sonen: Neeej.. jag kaaan inte! Du måste hjälpa mig, mamma!

Mamma: Det kan du visst. Börja inte strula nu. Du vet att jag tycker att det är jättejobbigt när du strular.

Sonen: Men åååh. Jag strular inte alls. Mamma det är ju DU som strular istället för att hjälpa mig nu. Mammapamma.

Morgon

Sovit bättre inatt trots saknad sambo och stor säng.

Vaknade av att ungarna kom in till mig och lade sig i min säng tio minuter innan klockan ringde.

Igår tvättade jag kläder och glömde trycka till luckan till tvättmaskinen ordentligt så den gick inte igång förrän jag tryckte till den innan jag gick och lade mig.

Så nu måste jag hänga tvätt innan jag går till dagis med sonen.

Jag hatar att hänga tvätt.

Jävla skit

Klockan 17.30 i bilen på väg till middag som vi är bjudna på:



Dottern: "Visst ja Mamma! Det hade jag ju glömt. Det är visst föräldramöte på skolan idag."



*suck*. Den lappen med information lämnade hon visst till min sambo, som sen åkte till Canada, så jag har inte sett den. Sånt här är kul att få reda på när det är försent att skaffa barnvakt och vi redan har lovat att vara på annat håll.

Jag erkänner att jag inte har frågat henne noga om det är något särskilt i skolan, annat än att jag har kollat att hon har gjort sina läxor.

Så nu känner man sig som en dålig förälder som missat föräldramötet.

Men jag hade ändå haft väldigt svårt att lyckas ta mig dit. Jag vägrar nämligen att ta med mig sonen på dotterns föräldramöten. Det är en sak att jag står ut med att han stör som treåringar gör normalt. Men jag tror knappast att alla andra föräldrar tycker att det är okej. Jag tycker inte själv att det är okej när man tar med hela familjen på möten inklusive barn som är i den åldern att de inte orkar/kan sitta stilla. Det är inte schysst vare sig mot barn eller vuxna, även om det ibland självklart är nödvändigt, om man är ensamstående förälder tex.

Bamse

Varje kväll när kidsen skall gå och lägga sig så läser vi för dem. Sonen prenumererar på Bamse och därför läser vi Bamse ganska ofta för dem.



Jag har börjat irritera mig mer och mer på denna tidning.

I nästan varje nummer händer något som gör att Bamse måste åka iväg bort från sin familj. Bamses jobb är i stort sett att hjälpa andra för att han är så snäll och stark, och med sig på sina resor tar han alltid sina två polare ungkarlen Skalman the nörd och mesvimpen Lille Skutt.

Aldrig att Bamses schyssta fru klagar över sin makes frånvaro. Hon stannar snällt hemma med sina fyra knoddar och låter Bamse resa jorden runt på livsfarliga äventyr tillsammans med sina polare.




Varje gång är de beroende av Skalmans uppfinningar. Skalman i sin tur prioriterar käk och sömn mer än sina ofta nödställda polare Lille Skutt och Bamse. Var än de befinner sig så kan man lita på att om mat och sovklockan ringer så lägger sig Skalman ner och sover ett tag. Skitsamma om Bamse hänger i någon klippa och håller på att dö och verkligen behöver hjälp. Är det sovdags så är det sovdags.



Lille Skutt är i sin tur ett lysande exempel på en som är utsatt för grupptryck.

Han är så vansinnigt livrädd för allting att man kan undra hur han lyckades skaffa sig en fru och några barn i första taget. Han står mest och skakar av skräck i varje tänkbar situation så man kan verkligen undra varför Bamse och Skalman alltid tvingar med honom på deras resor.

Vad är det för kompisar egentligen som inte respekterar Lille Skutts svåra problem med fobier av alla slag. Kanske försöker de hjälpa honom att överkomma sina rädslor, eller snarare är de så beroende av Lille Skutts snabbhet och smidighet att de skiter i hans fobier och tvingar med honom ändå, för att de behöver Lille Skutts färdigheter.

Lille Skutt faller alltid för grupptrycket och följer med Bamse och Skalman och lämnar även han fru och barn hemma i tid och otid för livsfarliga äventyr trots att han är så rädd så han skakar varje gång.



Det finns garanterat bra analyser av Bamses mod och hans bifigurer, bland annat här. Men jag kan inte låta bli att bli irriterad på att bristen på kvinnliga hjältar och Bamsetrions prioriteringar gentemot sina familjer.

Fullt upp

Det har varit en fullspäckad dag. Jag har inte haft tid att längta efter sambon så mycket som tur är.

Har fått sms av honom och fått veta att resan gått bra och hotellet var fint men att det var lite ensamt utan oss.



Idag har jag fått fota på jobbet "på riktigt". Fick ta skadefoton på en kille till försäkringsbolaget. Sen har jag jobbat tillsammans med chefen och suttit med photoshop och fixat med repro på några konstverk.

Jag hade faktiskt några lösningar på ett par problem och det kändes skitbra att kunna vara behjälplig på riktigt när det var ont om tid dessutom.

Jag kan inte säga det nog många gånger; jag trivs verkligen helt fantastiskt bra på jobbet! Det är så underbart att känna så.
Under alla dessa år som långtidssjukskriven av och till så kan jag knappt tro att det är sant att jag mår så bra. Att jag äntligen har fått en vettig sysselsättning och att min kropp inte värker konstant! Jag har inte ätit Dexofen på flera veckor nu. Shit. Jag känner mig som ny! Och det var fan i mig inte en dag för tidigt.

Grattis!

Åh, vad romantiskt! Jag blir alldeles tårögd.

Kaboom!

Jag saknar honom så fruktansvärt mycket redan.



Jag känner mig så fånig som sitter och ojar mig över att vara ifrån honom i tio dagar. Men bara tanken på att han sitter på det där flygplanet på väg bort gör ont i mig.



Från den dagen jag såg in i hans blå ögon har det inte funnits någon annan för mig. Han är min själ, mitt hjärta, mitt allt.
När vi träffades sa det inte bara klick, det sa kaboom!

En kärlek där allt annat runtomkring slutar att existera. Där ingeting är viktigt utom att få vara så nära varandra som det bara är möjligt.



Han flyttade in redan första dagen.

Vi skulle prata om vad vi kände för varandra, och han åkte aldrig hem igen. Han flyttade sitt hem till mitt.

Tre veckor senare frågade han om jag ville förlova mig med honom.

Sex veckor senare på nyårsafton 1997 bytte vi ringar.

"För evigt" står ingraverat i dem. Så känns det fortfarande.

Lika starkt. Lika viktigt.

Lika mycket kaboom.



Och jag står inte ut med tanken på att han är på väg bort. Om så bara för tio dagar.

Utan honom känner jag mig halv.

Ms Assistent

-"Jag kan spraya vatten! Inga problem!!"

Säger jag med blomsprutan i högsta hugg när en av Plannja baskets stjärnor skall fotas och han ska se sådär lagom svettig ut för kameran, trots att klockan bara är barnet och de nyss bytt om.



Mitt första riktiga assisterande på fotografering idag var alltså att spraya vatten på en basketstjärna.

Mitt andra riktiga assiterande bestod bland annat i att fixa till tröjan på en av Luleå Hockeys stjärnor inför en fotografering samtidigt som Renberg ensam åkte omkring i andra änden av rinken och övade målskott.



Om jag hade varit lite mer sportintresserad så kanske jag hade varit lite imponerad, men icke då. Jag kan verkligen ingenting om vare sig hockey eller basket. Mina kunskaper sträcker sig till att jag kan bedöma om de ser bra ut eller inte i sina spelardräkter.



Hursomhelst så var det en lärorik och rolig dag idag på jobbet. Som vanligt. :-)



Nu ska jag laga middag till kidsen och försöka tränga undan den där hemska känslan av saknad jag har i magen när jag tänker på att sambon sitter i ett flygplan på väg över atlanten. Bort från mig.

Gräsänka

Det blev ett abrupt avsked.

06.05 vaknar jag av att min mobil ringer. Jag tror det är larmet och det tar en stund innan jag inser att det är någon där i andra änden och jag svarar.

Det är sambon till min sambos kollega som ringer och säger att de försökt ringa som galningar men att det inte går att komma fram på vår vanliga telefon, att flyget 07.55 är inställt och sambon måste ta sig ut till flygplatsen fort som fan för att hinna med 06.55 flyget istället. Panikslaget väcker jag sambon som skyndar sig upp och drar på sig kläderna under tiden som jag försöker få tag på en ledig taxi som kan ta honom ut till Kallax med kort varsel.

Vid andra försöket får jag tag på en bil som kan komma inom 5 minuter och det blir en snabb kram, puss och ett hejdå.

Och sen har han åkt.

Sonen ligger ännu och sover i sin säng, helt ovetande om att pappa nu är på väg till andra sidan jorden.

Och jag räknar timmar och dagar tills han kommer hem igen.

Föräldravett

Sitter och ser sambon packa ner det sista inför Canadaresan imorgonbitti. Det är inte klokt vad jag kommer att sakna honom när han är borta.

Min dotter försökte ge mig råd idag. "Du får försöka tänka på bra saker mamma, som att du får ha bilen hela veckan själv och att du får läsa bok för lillebror varje kväll, det är väl mysigt va?!"

Hon är ju van vid att längta efter familjen varje vecka jämt, så hon vet väl vad hon pratar om.



Hon började på buggkurs idag. Hon tyckte det var så pinsamt när det var en massa föräldrar där och tittade på, och dansade med armarna i kors när hon inte visste vad hon skulle göra av dem när hon kände att folk tittade.

Själv satt jag och irriterade mig på en annan av föräldrarna som hade med sig ett yngre barn också, en pojke som sprang och förde liv och smällde i dörrar och ropade oavbrutet. Otroligt irriterande när de andra barnen försökte lyssna på ledarna och lära sig något. Hon gjorde dessutom inte minsta ansats till att säga åt barnet eller för all del, gå ut med pojken i korridoren istället. Sånt kan jag bli vansinnig på, när andra människor inte kan visa hänsyn.

Jag kommer ihåg när dottern gick på ridskola och det stod stora skyltar uppsatta på läktarna ett par meter från alla föräldrar med texten "Inget prat på läktarna, hästarna kan bli skrämda" typ. Och där satt alltid några mammor och skvallrade utan att ta minsta hänsyn till de stackars små flickorna som satt på lättskrämda hästar och försökte göra det bästa av situationen. Sen hade de mage att blänga surt när jag harklade mig och sa åt dem att vara tysta och pekade menande på skyltarna. Jag skiter väl i om de inte bryr sig om deras döttrars välbefinnande, men de ska fan i mig inte förstöra för min dotter.

Föräldrar som följer med sina barn till träningar skall hålla tyst i lokalen, banne mig.

Bröllop

Åh, jag är både jätteglad och lite avundsjuk.


Jag fick veta idag att en god vän till mig skall gifta sig nästa sommar. Jag älskar bröllop! Helt underbart. Jag är så glad för hennes skull.



Men jag kan samtidigt inte låta bli att tänka på om jag själv någon gång kommer att bli gift. På nyårsafton har vi varit förlovade i åtta år. Jag trodde ärligt talat att jag skulle ha gift mig för några år sedan enligt de förhoppningar jag hade när vi förlovade oss. Men, men.


För att citera sambon: "så länge du tjatar så blir det inget bröllop". Tjat i det här fallet innebär att prata om det. Och det är svårt att låta bli. För ibland blir jag så otroligt ledsen när jag ser andra lyckliga brudpar och det känns som att jag aldrig någonsin kommer att känna att någon väljer mig på det sättet. Att han vill visa för alla vi känner att det är just mig de älskar och vill leva med resten av livet.

Det känns otroligt långt borta. Längre bort än det gjorde när vi förlovade oss, konstigt nog. Jag tror jag börjar ha gett upp hoppet lite.



Och ja, för mig är det viktigt. Jag vill verkligen vara gift med den jag älskar. Men jag är inte längre säker på att det blir så, trots att vi älskar varandra jättemycket.

Trött

Det är verkligen helt sjukt vad trött jag är av att ha jobbat halvtid i tre dagar. Det är så mycket nya intryck varje dag och jag är så mån om att göra bra ifrån mig hela tiden att det tar knäcken på mig. Förhoppningsvis vänjer jag mig snart.



Nu ska jag lägga mig och gosa med sambon. Bara tre nätter kvar innan hans sida av sängen står tom och kall i 12 dagar. *snyft*

Kärlek

På måndag morgon åker sambon iväg på tjänsteresan till Canada.

Jag har redan separationsångest. Vi har aldrig varit så länge ifrån varandra förut. Dessutom kommer han ju att vara i en helt annan tidzon så det blir svårt för honom att lyckas prata med sonen i telefon.


Min mamma kom hit ikväll. Underbara mamma. Hon städar och donar, plockar med disk och leker med barnen.

Vi är inte sådana att vi pratar en massa, Mamma och jag. Hon är ganska tystlåten. Båda mina föräldrar är från Finland och dessutom tornedalingar. Tornedalingar pratar inte gärna om kärlek (Såvida vi inte har alkohol innanför kragen). Men sen uppväxten är jag van vid det. Jag har alltid vetat att så länge vi har mat på bordet och rena hela kläder på kroppen så räcker det som bevis på att man är älskad. Men hon visar verkligen sin kärlek på andra sätt. Hon stickar sockar till hela familjen och hjälper till med allt som bara tänkas kan.

Länge var jag avundsjuk på de kompisar som hade föräldrar som kramades och hade så lätt för att säga "jag älskar dig" till sina barn. Jag ville också ha det så.

Nu har jag lärt mig att uppskatta det jag har, och se kärleken i handlingar istället för ord.

Det där med magen

Välkommen till klubben, Britney.
Klubben för oss normala som oftast inte känner sig lyckliga när de ser sig i spegeln efter en graviditet.

Jag hoppas faktiskt att Britney är lika postgravid-mullig som de flesta andra småbarnsmammor.

Hoppas att Britney har fått bristningar och degmage som är omöjlig att bli av med utan kirurgi.

Jag blir bara förbannad när jag ser Vicktoria Beckham och andra nyblivna kändismammor strutta omkring i jeans storlekar som går att köpa på barnavdelningen bara ett par veckor efter att de fött. Det är fan inte normalt.


Dessutom är jag är avundsjuk. Grön av avund. of course. (På Posh och inte på Brittan).

Snacka om Konst!

Måste precis som Spirre uppmana alla att gå in och titta på bilder av den här gatukonstnären! Helt fantastiska grejer. Man tror knappt sina ögon.

Ja må hon leva, ja må hon leva!!

Och så måste jag få utbringa ett fyrfaldigt leve för


EMMA som fyller 30 unga år idag!!



Jättegrattis på födelsedagen!



Hoppas att du har haft en riktigt fin dag idag.

Martyren

Nu såhär i startgroparna på karriärvalet så var jag givetvis tvungen att testa Job predictor (precis som fröken J gjorde) för att kanske få lite hjälp på traven.


Testade givetvis med mitt förnamn och sambons efternamn (när ju drömmen om att en dag bli en gift kvinna).

Maskinen säger hurtigt:

Ina Förhoppningsvisblivandeefternamn, Your ideal job is a Suicide bomber.



Och av vilken anledning då undrar jag. Kommer jag att bli djupt religiös och konvertera inom de närmaste åren? Eller försöker den säga till mig att jag borde sluta tjata om att bli gift om jag har tänkt leva länge och bli gammal och gaggig så småningom.

Det där med dieten

Bloggabstinensen är svår.

Med nya jobbet kan jag inte gå in flera gånger om dagen och läsa de bloggar jag vanligtvis läser. Milda makter, hur ska detta gå.



Angående min viktutmaning så har jag inte vågat väga mig ännu.

Jag måste köpa en ny våg som inte diffar tre kilo fram och tillbaka. Den jag har nu är hur knepig som helst. Ställer man sig på den några gånger inom loppet av en minut så kan man få ruskigt olika resultat. Både glädjande och sådana man vill slita av sig håret för.



Jag är iallafall ganska duktig med mathållningen. Okej. Inte lika duktig som tex Gela som var jäkligt karaktärsfast och sa "nej tack" ikväll trots att jag trugade med plommonkakan samtidigt som jag själv satt och mumsade i mig.

För övrigt så har jag haft ett ganska udda matintag idag.

Frukost: Nutrilett

Lunch: Champinjonsoppa

Middag: Skrovmål

Kvällsmat: Plommonkaka.



Eh...Okej. Jag erkänner givetvis att det inte är den ultimata dieten för att gå ner i vikt. Mitt intellekt säger mig att jag borde ha skärpt till mig någonstans efter champinjonsoppan. Men det sket sig, och så var det med den saken.

Partydags

Andra dagen på jobbet.

Jag trivs verkligen där. Har fått hjälpa V i mörkrummet idag, fotat passfoto, monterat tackkort till bröllop. Det är verkligen precis vad jag hade väntat mig.


Ikväll ska jag ha ett Me & I party.

Jag ska slänga ihop en plommonkaka efter recept från Isobel. Jag hoppas verkligen den blir god med tanke på att jag aldrig gjort den förr. Litar på Skugges betyg och gör den oprovad.


Nu måste jag skynda mig så jag hinner baka och dra ett varv med dammsugaren innan det kommer folk.

Bara ingen vill se övervåningen av radhuset. Det är ett huge bombnedslag där. Orkar inte städa där också.

Boost för självförtroendet

Skorna funkade skitbra. Det gick fantastiskt bra att dansa med dem, men det var nog bra att jag hade tejpat fötterna lite så jag slapp skavsår. De är hursomhelst lätt de absolut skönaste högklackade skor jag någonsin provat. 699 spänn. Som hittat. Värda varenda krona.



Salsandet gick skitbra.

Det är verkligen skillnad på killarna man dansar med. Vissa är jätteduktiga och det är hur lätt som helst att följa stegen, och andra verkar knappt ha något taktsinne alls. Men vi är ju alla nybörjare så det kommer väl.

Dansade med en kille som är rätt duktig och följande konversation utspelade sig efter en stund:

Killen: "Fan vad duktig du är! Har du dansat mycket förut eller?"

Jag: "Neej...bara förra veckan"

Killen: "Men du har tränat hemma va?"

Jag: "Neej...det har jag inte.."

Killen: "Shit, du bara har det i kroppen med andra ord!".



Resten av tiden sken jag som en sol. Och det kändes helt klart att det var värt att jag tog mod till mig och gick dit till kursen alldeles själv första gången. Tänk vilka underverk det kan göra för självförtroendet.

New shoes

Letar feberilt efter Tejpen med stort T. Den som man kan tejpa fötter med så man inte får skavsår. Om jag ska kunna dansa mer än en halv låt i mina nya skor (visserligen jättesköna, men NYA som sagt) trots att de är Ecco-skor så måste jag tejpa lite först. Måste vara lite förutseende.

Bara det att tejpen är spårlöst försvunnen. Gissningsvis i sambons träningsväska på jobbet. GRRRR. Ibland blir jag så sur för att han jämt tar med sig sådana där bra att ha saker i sin väska. (Mr Förutseende).

Nu är det ju JAG som behöver den.


Det blir skitsnyggt för övrigt. Sprillans nya skor, tejpade fötter och orakade gorillaben. Nice.

Första dagen på jobbet

Nu är min första dag på jobbet avklarad. Jag var ganska nervös på morgonen, men allt har gått jättebra. De två som jobbar i ateljén är jättetrevliga och väldigt lättsamma människor så det känns som att jag passar in bra där.



Idag har jag fått sortera dokument, montera bröllopsfoton, klippa passbilder och vara med på ett par fotograferingar. Det är precis vad jag väntade mig och jag lär mig nya saker hela tiden. Alla små detaljer som jag kanske inte skulle ha tänkt på får jag nu upp ögonen för och jag trivs verkligen. Det känns som att det är helt rätt ställe för mig, som det känns nu iallafall.



Efteråt gick jag raka vägen till Ecco affären och köpte de där Skorna som jag har sneglat på länge nu och tänkt att om jag bara får det här jobbet så skall jag köpa dem åt mig själv i present.

Ikväll skall de invigas på salsakursen.

Strippklubb

Sambon skall åka till Canada på tjänsteresa nästa vecka med jobbet. De är två stycken från företaget som åker dit och skall vara borta ett par veckor.

Jag vet inte var jag fick det ifrån men när han sa att han skulle till Canada så poppade det bara upp i huvudet på mig och jag sa:

"Bara de inte drar med er till någon strippklubb".

Sambon garvade åt mig och tyckte jag var fånig. "Vadå strippklubb. Varför skulle vi åka på strippklubb?!?!".

Jag kom bara att tänka på det när han sa att han skulle till Canada, eftersom jag mindes att det minsann var i Canada som Ben Affleck gick på strippklubb så att Jennifer Lopez dumpade honom sen.

"Ja, men han gjorde väl lite mer än bara gick på strippklubb då va?" sa sambon menande, och himlade med ögonen över att jag trodde att de kanske skulle på strippklubb.



Döm om sambons förvåning när han igår på jobbet av chefen får veta att förra gången de var i Canada så hade det Canadensiska företagets anställda åkt på strippklubb minsann, men ingen från sambons företag följde med.



HA! Det var ju det jag sa! Det är väl så man gör over there för att imponera på sina utländska manliga kunder. Dammit.



Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker att det vore okej eller inte.

Det troliga scenariot är väl att jag säger "gör som du vill" och sen är galet svartsjuk längst inne i själen.

Små änglar

Nu sitter barnen som små änglar och gullar med varandra och ser på film tillsammans.
Inte ett spår av humöret de hade för en timme sedan då de i stort sett grinade båda två av olika anledningar. Nu myser de i soffan och är sååå söta.

JAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!

Onsdag morgon klockan 9.00 börjar jag min praktik. :-))))

Frustrerad

Sitter med papper framför mig och borde ringa fotografen. Ungarna slåss (!) och är på varandra hela tiden, (Läs: sonen slår storasyster och provocerar henne järnet). Det finns inte 30 sekunders stilla tid i detta hem just nu och jag måste ringa om ett jobb. AAaaargghh!!!

Dessutom är jag ju betydligt mindre pedagogisk och vresig eftersom jag går omkring och är nervös över jobbet hela tiden.



Jag ska fan försöka ringa nu, och sen ska jag baka med dem så blir de kanske lite gladare.

Hundskit

Läste på Nickels blogg om hur hon sa till damen med hunden, och kom att tänka på när grannens dotter (i tjugoårsåldern) rastade deras hund på vår sida av radhuset, där visserligen vår gräsmatta egentligen övergått till kommunens mark (Men alla använder den förlängda gräsmattan som sin egen, en plätt på ca 4x10 m som alla har).


Där gick hon i godan ro och lät hunden bajsa på gräsmattan (där mina barn brukar leka), medan jag stod uppe på övervåningen och undrade vad hon sysslade med.



Jag öppnade fönstret när hunden just lagt en kabel och sa "-Inte låter du väl hunden bajsa på våran sida av gräsmattan?!".

"-Men jag plockar ju upp bajset. Och dessutom är det ju kommunens mark här!" svarar hon surt.

-"Då kan du ju låta hunden bajsa på eran sida av kommunens mark isåfall. Jag vill inte att mina barn ska krypa omkring på gräs som är kletigt av hundskit!"



Hon surar nog fortfarande över det där. Vi har inte hälsat på varandra sedan dess. Det är tre år sedan.

Måndagmorgon

Båda barnen är hemma idag eftersom de är sjuka.

Dottern har ont i halsen och har feber. Sonen är förkyld och hostar och snorar fortfarande.

Just nu ligger de båda två i soffan och ser på film.



Jag har ont i magen av nervositet. Jag bara tänker på att jag senast imorgon skall ringa till fotografen och höra hur det blir med praktikplatsen. Han sa att jag skulle ringa på måndag eller tisdag, så då tänker jag måndag eftermiddag eller tisdag förmiddag. Jag både vill och inte vill ringa. Rädd för att få ett Nej.

Roligt i radio

Lyssnade i lördags på Mammas nya kille på P3. Så vansinnigt roligt program. Nu får Roll-On akta förstaplatsen som sveriges roligaste radioprogram.

It don't mean a thing if it ain't got that Swing!

Satan.

Så coooooooolt.

Jag tror jag har gått och blivit en dansnörd.

Jag är heeelt såld. Totally in love.

Så jävla lycklig över att få dansa!!!


Och det är så jävla cool musik. Det bara spritter i benen. Jag kan inte sluta dansa!

Aj aj aj

Om en halvtimme skall jag infinna mig i skolmatsalen där vi har Lindhopkursen. En ny dag av skuttande och konditionsträning väntar.


Hur jag ska ta mig dit är en gåta, för varje muskel i min kropp skriker "Neeej, vad göööör du, vi vill inte, vi har jobbat nooooooog."

Men jag tänker inte lyssna på sånt trams. Nu ska jag ge dem vad de tål.

Jazzigt värre

I somras när jag såg min svägerska uppvisningsdansa för Luleå Bugg & Swing på Lulekalaset så bestämde jag mig för att den här hösten skulle jag också börja dansa något, vad som helst. Jag kände att jag åtminstone kunde prova och känna om det var något för mig och få lite motion på kuppen.



Nu har jag precis kommit hem från den första dagen av helgens intensivkurs i Lindyhop. Jag är totalt, totalt mörbultad och slut. Jag kan inte minnas när jag sist blev så svettig och andfådd av att träna. Det var grymt konditionskrävande. Men otroligt roligt!!



Det var så himla coolt. Dansa omkring till tonerna av Marilyn Monroes röst i "I wanna be loved by you" och andra gamla jazziga godingar från den tiden. Helt underbart.



Imorgon väntar en likadan dag. Från tio på morgonen till fyra på eftermiddagen skall här svängas på benen som aldrig förr.



Jag säger bara det: Nu jävlar bränner jag kalorier.

Priset jag betalat för kärleken

Så kommer hon in genom dörren igen.

Två veckor har passerat sedan hon tog på sig sina ytterkläder, skor och väska och gick till skolan.

Två veckor står hennes rum tomt. Med hårsnoddar, kläder, teckningar, böcker spridda över rummet. Jag låter det stå som det är. Jag går in ibland, känner doften, sitter på hennes säng, betraktar rummet som ser ut precis som det gjorde när hon gick. Sen går jag ut igen, stänger dörren, och försöker tränga undan känslorna av saknad.



Idag kom hon hem igen.

Lillebror säger "jag har saknat dig!", och det lyser i hans ögon.

I hennes andra hem finns två småsyskon till, som nu ska sakna storasyster i två veckor.

I två veckor skall de se hennes rum stå tomt, i två veckor skall de vänta på att storasyster kommer hem från skolan som hon gick till idag igen. Som vanligt.



Storasyster är elva år. Stora tjejen.

Hon har slutat fråga varför mamma och pappa inte kan bo tillsammans.

I början kom frågan då och då, och det var lika svårt att svara varje gång. Vad ska man säga? "Jag är inte kär i pappa längre". Hur relaterar en treåring till det. Det går inte. Det är svårt.

Men hon har vant sig. Dubbla uppsättningar kläder, sängar, tandborstar, skor, leksaker. Två hem, två olika världar.

I åtta år har hon flutit mellan dessa två.

Älskad. Saknad.



Hon har vuxit så fort. Ett barn växer så fort.

Jag har missat nästan halva hennes uppväxt.

Två veckor här, två veckor ett hål i mitt hjärta. Och så fortsätter det, år efter år.



Jag var så ung. 18 år gammal med en nyfödd flicka i mina armar.

En gång älskade vi varandra, hennes pappa och jag, men vi växte isär.



Och kvar finns hon. Lilla dottern som nu är stora dottern.

Som växlar världar som andra växlar skor.

Den största av glädje och den största av sorg.

Muskler

"Mamma, Varför har den där pojken bröst som en flicka? "



(sonen om en vältränad kille med bar överkropp på tv).

Telefonsamtalet

Fredag idag, vilket innebär uppdatering på praktikplatsfronten.



Jag har precis ringt till fotografen för att få min dom.



"Det låter intressant, men vi har inte riktigt hunnit bestämma oss ännu. Har det hänt något mer?"

Så jag berättade om mitt besök till AF och om möjligheten för mig att få lönebidrag och att jag då kan jobba längre tid som han önskade.

Jag gav honom numret till en handläggare på AF som är expert på lönebidrag, så han skulle ringa henne och höra sig för. Sen skulle han tänka över helgen.


"Hör av dig på måndag eller tisdag, och lev lungt i helgen" avslutade han.



Så nu ska jag svettas över det här i ytterligare några dagar. Tänk om jag får ett Nej.

Åh, vad jag blir ledsen då.

Skulptören

Sonen pysslar och gör figurer i leklera.

Ett får. Med ögon, tänder och öron.

En orm. Med gul tunga.

Sjukt barn

Sonen är hemma med mig från dagis idag.

Inatt väcktes vi av att han fick ett anfall av falsk krupp igen.

Att tvinga i en treåring medicin mitt i natten, medan han skriker och protesterar och har ont i halsen och svårt att andas är inte kul alls.

Nu sitter han framför barnkanalen och tittar med magen full av välling.
Lille älsklingen.






Jag passar på att kolla mina mail och skriva ett inlägg på bloggen medan sonen ser på Clifford. Jag har fortfarande min sköna pyjamas på mig och världens bästa sockar: militärens tunna yllesockar.

Panelhöna

Wow. Såg just att mitt förra inlägg var nummer 200.
Det känns inte som att jag har skrivit så många. Det blir ett så naturligt tillstånd att blogga att man knappt reflkterar över att man gör det ibland. Man bara skriver.


Ikväll har jag varit på Salsa träningsdans för första gången. Det var otroligt kul att se andra som är riktigt duktiga dansa.

Själv dansade jag bara en ynka dans. Och under tiden ursäktade jag mig mest hela tiden över att jag inte kunde så mycket än.

Jag är nybörjare. Inte ens det duger som beskrivning. Foster i salsasammanhang är nog en bättre beskrivning med endast en riktig lektion bakom mig. Killen hade dansat ett år och var förstående och lärde mig lite nya steg under tiden som jag mumlade oj, ursäkta, förlåt, hoppsan osv. med jämna mellanrum.

Jag vill bli lika duktig som de där duktiga. Och jag vill bli det NU. På en gång.

Jag var en av kvällens panelhönor. Livrädd för att dansa, livrädd för att inte få dansa.



Ett tiotal andra från min salsakurs var där. Utbytesstudenter hela bunten utom en av killarna. Han hade och andra sidan siktet helt och hållet inställt på de små nätta spanska utbytestjejerna. Jag hade nog gärna dansat en dans med honom eftersom han var rolig att dansa med på kursen, men, men. Jag kände mig inte tillräckligt modig för att bjuda upp själv. Jag har inte något salsasjälvförtroende ännu.



Jag åkte hem efter en dryg timme. Jag kände mig lite löjlig där jag satt och inte pratade med någon.

Jag tänkte tvinga sambon att dansa med mig lite. Lära honom bas-stegen och få träna lite hemma. Men han klagar bara på att han är för trött för att dansa så jag vet inte hur jag ska få till det.

Jag får väl locka med tjänster och gentjänster.

Ren glädje

Salsa.

Det är verkligen helt hysteriskt roligt.


Ikväll var min första riktiga lektion och jag har dansat så mjölksyran brann i benen i 2.5 timme i sträck. Fan vad kul det är!!!

Om inte det här bränner kalorier då vet jag inte vad.



Nu ska jag ta en dusch.

Dagens frågor

Senast sedda film - The wedding crasher. Den var rolig.

Senast köpta skiva - With Teeth av Nine Inch Nails

Sparar till - Kamera, utlandsresa. Fast i den här takten lär det inte bli något på några år.

Väntar på - Just nu: Att sambon ska komma hem så jag kan åka på min salsakurs. Annars: Att det blir fredag och jag får veta om jag får börja jobba.

Pålägg som gäller - Messmör och ost. Tillsammans.

Dagens dryck - Vichy Noveau citron/lime.

Senaste boken du läste - Saga från Valhalla av Johanne Hildebrandt.

Senaste maträtten du åt - Grillad kyckling.

Senaste klädesplagget du bar - Vadå senaste? Jag har ju kläder nu också förtusan. Mysbyxor, t-shirt.

Senaste repliken du yttrade - Hallo? (Telefonen ringde och det var en inspelad röst som sa: "CONGRATULATIONS! You have just won an all expenses included cruise to the carribean. All you have to do is confirm by pressing 9 on your phone". Jag la på.)

Senaste personen du pratade i telefon med - Som jag pratade med på riktigt, det var sambon. ("du måste komma hem så fort du kan så jag hinner till min salsakurs").

Senaste personen du fick brev av - Min handläggare på Arbetsförmedlingen.

Senaste gången du sov - I natt.

Senaste saken du köpte - Två nya bakböcker på Ica Maxi. Choklad och Kladdkakor (Som en alkoholist som läser systembolagets katalog, jag kan bara inte låta bli att bli frestad.)

Vad har du gjort idag - Varit till AF, tränat på sjukgymnastiken, handlat på Ica Maxi, hämtat son på dagis, gjort pärlplattor med sonen, ätit.

Gillar du svarta kläder - Jajjamän. Man ser smalare ut i svart.

Hur tidigt stiger du upp - ca 7.30.

Hur många par skor har du - Inte så många. Men bra.

Var har du ont - Ryggen.

Kan du stå på händer - Nej.

Vad lyssnar du på för musik nu - Ingenting just nu.

Vad tycker du om idrott - Det beror helt på vilken idrott. Älskar snowboard.

Vad har du för klocka - Mobiltelefonen.

Sämsta sport - Jag kan inte se mig själv hoppa stavhopp den närmaste framtiden eller så.

Bekräftelse

Tänk vad mycket ett litet papper kan betyda. En tung börda föll från mina axlar idag när jag fick läsa vad min läkare skrivit i utlåtandet till AF.

Jag är inte längre orolig över att bli misstrodd eller tvingad att söka arbete som jag inte klarar av.



"...patientens ryggbesvär är dokumenterade och funnits i varierande grad sedan tonåren, förstärkta i samband med och efter graviditet. Ser således förhoppningsfullt ut under pågående behandling. Ur medicinsk synvinkel betydelsefullt att man tar stor hänsyn till patientens tidigare och aktuella ryggproblem när det gäller att hitta eller utforma lämplig praktikplats."



Jag börjar känna hopp om livet. Det känns som att det finns en framtid. Någonstans finns det en plats åt mig också, och det bästa av allt: Jag får bra hjälp att hitta rätt.



Igår var jag så orolig över att träffa min handläggare på AF idag. Jag var orolig helt i onödan. Hon var helt fantastisk. Förstående, lyhörd och väldigt hjälpsam. Hon gjorde verkligen allt hon kunde för att jag skulle känna den lilla bris under mina vingar som jag så väl behöver.

GO Arbetförmedlingen! (det skriver man inte ofta!).



Jonathan, jag ser ljuset!, jag ser LJUSET!

Draktankar

Har suttit hela kvällen framför TV:n efter att sonen somnade och bara glott och försökt förtränga ångesten över att gå till Arbetsförmedlingen imorgon.



Visserligen känns det ju som att jag idag har tagit framsteg, med tanke på jobbsökeriet idag, men jag har ändå ångest över att gå dit. Mainly för att förvirrade jag såg i mina papper idag att jag skulle ha kontaktat min handläggare senast 1 september för en ny tid. gaaaaah.

Förra gången vi sågs hon och jag var hon visserligen jättetrevlig. Gången innan det när jag såg fel på datum och ringde samma dag en timme försent (eftersom jag trodde jag skulle dit dagen efter) och bad om ursäkt så var hon en sur jävla drake.

Jag är rädd att det är draken jag möter imorgon. Den där "jagharstängtavdigfrånakassanförtvåveckorsedansåskylldigsjälv"-draken.



Imorgon mitt på dagen vet jag. Nu ska jag försöka sova och smälta dagen.

Bredängs coolaste böna

Det känns konstigt att Isa flyttat ner till Stockholm. Inte för att vi träffades superofta när hon bodde i stan, men möjligheten fanns ju på ett annat sätt.

Jag saknar henne och vovven massor. Tur att jag vet att de har det riktigt bra där nere i Bredäng.

Bilderna är från vår Stockholmsresa i November. Vi flög ner och hade tjejweekend, såg Rammstein i Globen och gick på Rocks på Söder, där Isa kände alla och jag kände ingen. Isa drog med mig runt till alla Stockholms bästa klädbutiker där de hade massor av fina kläder, men inga som passade mig.

Första steget

PUH!



Nervös utav bara helvete stegade jag in idag hos en av stans fotografer (där jag helst vill vara), och presenterade mig.

Jag pratade med honom ganska länge och fick visa mina bilder. "Det ser ju inte dumt ut det här", var kommentaren han gav efter att han tittat igenom dem.



På fredag skall jag ringa dit och då ska han svara om jag får börja där eller inte. De skulle fundera några dagar. De hade visst några fler också som sökte.



Orsaker till att jag kanske får nej:

1. De blir tveksamma eftersom jag varit sjukskriven så länge. ("Det är tungt att vara fotograf").

2. Det finns någon annan som är bättre lämpad än jag som söker plats där.



Jag försökte approacha det hela med att det till en början bara skulle vara halvtid och så att AF betalar hela min lön första åtta veckorna. (typ, snälla snälla ta in mig, jag lovar att inte vara i vägen och jag ska hjälpa till såå mycket och det kostar dig ingenting, bara en liten stund, please!).

Fotografen: "Jag behöver någon som jobbar heltid och i minst ett år".



Jag vill jag vill jag vill jag vill så gäääääärna jobba där.

Nu håller jag tummar och tår som en galning att jag får jobbet.



Efteråt när jag gick ut därifrån så bara skakade jag. Jag hade varit så nervös och laddat så mycket att jag blev helt slutkörd av mötet med fotografen. Mina händer skakade så jag knappt kunde ringa sambon och rapportera hur det gick.



Nu ska jag vila en stund innan jag ska hämta lilleman på dagis. Jag är så fruktansvärt trött.

Det går framåt

Nu har jag äntligen lyckats välja och fixa 18 bilder att visa upp. Det känns helt okej.



Tack för alla snälla ord och peppningar!!! Det betyder jättemycket när självförtroendet är lågt.

Smakprov

En fegversion av portfolion in the making.

Klicka för större bild.

Suck

Jag får jobbsöka imorgon.

Det här med fotona tar ju hela jävla dagen och jag måste strax åka och hämta lilleman på dagis.



Jag blir så frustrerad. Jag vill bara att det ska vara över nu.

Dagens insikt 2

Med den mängden borde jag hitta något vettigt att visa upp, och ändå känns det inte så.

Är jag en dålig fotograf eller bara väldigt självkritisk?

Dagens insikt

När man har fotat 14 000 (!) bilder bara de senaste två åren, så tar det lite tid att gå igenom dem.

Jag blir aldrig klar

Ångest ångest ångest ångest ångest ångest



Jag har fortfarande inte valt färdigt foton.

Kritisk

Har suttit hela morgonen och försökt välja ut bilder att visa upp när jag söker praktiplats.

Nu när det verkligen gäller så känns det som att allt bara är skit. Jag är så otroligt självkritisk och hittar fel på allt. Det känns inte som att jag har en enda riktigt vettig bild som jag stolt kan visa upp. *SUCK*

Hur skall jag kunna gå in och söka jobb när jag känner såhär?

Krasslig?

Sprängande huvudvärk idag.

Lilleman snorar, Sambon klagar att han inte känner sig riktigt frisk.

Jag går omkring och skrotar i pyjamas fortfarande och ojar mig över min huvudvärk.



Snart åker jag och hämtar kinamat. Jag tänker fan inte lyfta ett finger för själv fixa middag. På sin höjd kan jag tänka mig att sätta mig i min fina Saab och åka och hämta mat. Så det ska jag göra.



Imorgon har jag lovat mig själv att jag ska börja jaga praktikplats paw rikhtitt. Det känns urjobbigt. Jag är skitnervös och dödligt rädd för att få ett nej.

Singlar

Ikväll var vi på fest.

Förutom jag så fanns där två andra tjejer. Resten var killar. Tre av de killarna har flickvänner, resten är singlar.



Och där satt jag och funderade på hur trist det är att så många så vansinnigt roliga, trevliga, snälla och jättesöta killar i trettioårsåldern fortfarande är singlar.

Det måste finnas en hel drös trevliga schyssta singeltjejer som mer än gärna skulle kunna tänka sig en dejt med en kille med följande egenskaper:

supertrevlig, jättesöt, rolig, smart, sportig och har ett välbetalt jobb.

Det enda "problemet" som också verkar vara det som gör att singelstatusen finns kvar är blyghet.

Blyg kille som jobbar inom en branch där det finns väldigt lite tjejer.

Så typiskt. Jag önskar verkligen att någon vettig tjej därute såg vilka fantastiska killar de går miste om när de istället låter sig förföras av de där brudvältar-casanovorna på krogen.

Dagens soundtrack

Det går rysningar över hela min kropp när jag lyssnar på Breathe me med Sia. Det är en så fantastiskt bra låt.

Jag kan lyssna på den om och om och om igen.

Viktångest

Idag är en sådan där dag då självförtroendet ligger på noll.

Vi ska på avskedsfest ikväll eftersom fyra av sambons kompisar flyttar utomlands i höst. Jag får ångest eftersom jag känner mig så fet och ful. Jag har inga kläder som passar. Ingeting som jag känner mig fin i.



Usch.



Det är inte roligt alls.

Isblå ögon

Drömde om en svunnen tid häromnatten.

Helt plötsligt dyker de upp. Människor jag trodde jag hade glömt.

Gammal obesvarad tonårskärlek. Isblå ögon och mörkt hår.



Innan jag vaknar genomlever jag någon sorts konstig tillbakablick, där jag är både tonåring och vuxen. Vuxen med mina fel och brister, tonåring med bristande självförtroende.

Jag sätts tillbaka igen i välbekanta situationer. Drömmen väver ihop händelser från en annan tid till något nytt.



Och där möts vi igen. I drömmen vågar jag säga de där orden jag aldrig någonsin yttrade. I drömmen sträcker jag ut min hand och rör vid hud jag aldrig medvetet vågat röra.

I drömmen ser han på mig. Ser mig. Ser in i mina ögon och allting runtomkring snurrar. Jag är 14 år. Jag är 30 år. Allting samtidigt. Jag är hon som jag var och hon jag är nu.

Och hela tiden, de där isblå ögonen.



Ögonblicket bryts. Scenen i drömmen byts ut. Omklädningsrum efter gympan. Tjejerna i klassen. Känslan finns kvar. Jag är vuxen men ändå tonåring.

Kalla tillbakahållna skratt i munnar bakom händer. Viskningar. Himlande ögon.

"-Du tror väl inte att han är intresserad av DIG?!?"

-"Jag bryr mig inte" svarar jag. Och dör inombords.

Utmaning

Är det någon som känner sig manad att joina mig? Blogga för ett smalare liv.

I dare ya!

Sökes: ett smalare jag

Jag behöver desperat gå ner i vikt.



Jag bantar inte särskilt seriöst. Jag har varit medlem i viktväktarna flera gånger med varierande resultat. Trots att det funkar så blir jag så less efter ett tag eftersom jag blir så fixerad vid mat.



Nu tränar jag istället. Tränar och försöker tänka på vad jag sätter i mig.



Nu tar jag steget ännu längre och redovisar min (hemska) vikt här på bloggen. Så får jag åtminstone skylla mig själv och skämmas om jag går upp istället.



---------------------------------

Dagens vikt: 75,4 kg.

Kärlek och saknad

Det är underbart att komma bort ibland. Vara själv, bara Ina ett tag.



Då slår det mig med full kraft hur mycket jag värdesätter och älskar min sambo och mina barn.

Att vara borta från dem mer än ett par dagar i sträck gör fysiskt ont i kroppen av saknad. Det värker i själen av längtan.



I de stunderna saknar jag de mest vanliga av saker.



Känslan när jag drar mina fingrar genom min älskades hår.

Doften av sand och fuktiga kläder när sonen kastar sig om min hals när jag hämtar på dagis.

Ljudet av hjärtslag när jag lutar huvudet mot min älskades bröst när vi ser på TV.

Att se min dotter spegla sig och sätta upp håret i fantastiska kreationer. Sådana som man bara hittar på och vågar ha när man är elva år och världens uppfattningar om hur tjejer ska vara och inte vara ännu inte har slagit rot.

Att hitta halvtomma mjölkglas efter frukosten, med avtryck av små barnläppar och tänka:

De där små läpparna, de tillhör mitt barn. Mitt. Barn.



Det är kärlek.

Ett ögonblicks verk

Ett kort ögonblick lämnar jag sonen obevakad i köket medan jag kollar mina mail. Plötsligt hörs ett hjärtskärande skrik och jag rusar dit och hittar sonen med fingret under vattenkranen i rinnande vatten som färgas rött av blod.

Brevid honom på bänken ligger ett halvt äpple och den största vassaste kökskniven vi har här hemma.


Tur i oturen så är inte såret så farligt trots att det blödde en hel del. Han låg i min famn med fingret högt och jag höll ett tryckförband mot såret hårt länge, länge. Det ville inte sluta blöda i första taget.

Jag rengjorde såret och lade på ett ordentligt bandage när det slutat blöda.

I samma veva kom sambon hem och sonen fick ligga i hans famn och se på bolibompa.
Kvart över sex somnade han helt utmattad.


Och jag kände mig som världens sämsta mamma. Ångestfylld över att min son skurit sig med största kniven eftersom hans mamma inte var i köket utan vid datorn. Visserligen bara ett par minuter, men ändå.

Lättad över att det bara blev ett sår, och inte ett helt finger mindre.

Stackars, stackars liten.

Äppelkaka

Skala äpplen. Ca 1 äpple per person. Skär dem i mindre bitar och lägg dem i en ugnsfast form.



Strö över lite socker och eventuellt kanel, kardemumma eller kanske ingefära. Rör om.



Gör en smet av:

150 gram smält smör

3 msk sirap

2 dl havregryn

2 dl vetemjöl

1.5 dl strösocker



Rör ihop ingridienserna och klicka dem över äppelbitarna.




Smaka av ibland. Kolla att det är gott med jämna mellanrum.



Platta till smeten lite så den täcker äpplena.



Grädda i 200 grader i 20 minuter. FÄRDIGT!! Världens godaste äppelpaj att ätas med glass eller vaniljsås. (Smeten funkar lika bra till blåbär eller vad som helst gott).

Sarek del 2

Lördag morgon skiner äntligen solen för första gången! Vi käkar pannkakor till frukost och packar ihop våra saker i stugan. Tältet slår vi upp utanför stugorna i Aktse och packar över lite grejer i min ryggsäck som sambon tar på ryggen. Strax före ett börjar vi gå uppför kungsleden upp mot Skierfe.





Ovanför branten kommer vi äntligen till Kalfjället och stigkorsningen och får för första gången en riktig fjälllutsikt! wohoo!!




Vi ringer hem och kollar till barnen när vi äntligen får täckning på mobilen.





Skierfes topp reser sig framför oss en bit bort. Till vänster ser vi Nammatj som ser ut som en pytteliten backe istället för den bitvis jobbiga branta klättring det var upp till toppen.





På kalfjället möter vi massor av renar. Jag tänker på Mickey i USA och hur mycket hon hade uppskattat att se en alldeles levande ren.





Skierfe ser inte lika hög ut längre. Vi närmar oss toppen.





Men då blir vädret dåligt som fan. Stora svarta moln drar in mot oss. Det mullrar hotfullt (kalfjället kanske inte är bästa stället att vara på i åskväder), vinden tar i och det regnar. Vi bestämmer oss för att vända tillbaka, med ca 1 timmes vandring kvar till toppen. På väg ner haglar det och blir dimma. När vi ser tillbaka mot Skierfe så syns inte toppen längre. Tur att vi vände, vi hade ändå inte fått någon utsikt därifrån.





Ett par timmar senare på vägen ner klarnar vädret igen och blir vackert och vindstilla. Jag passar på att fota Rapadalen i solnedgången.

Vi kommer ner igen till Aktse strax efter åtta på kvällen. Då har vi gått i princip nonstop, med bara korta pauser för att käka lite nötter eller kex. 1.3 mil sammanlagt upp till 1000 meters höjd. Det känns i mitt knä som mot slutet gör förjävla ont. Jag måste gå nerför den branta delen av Kungsleden med benet sträckt och foten med det onda knät först. Det gör ont för varje steg jag tar, men jag biter ihop och är glad över att det är sista dagen för utflykter på vår resa.





Söndag morgon vaknar vi i tältet. Det har varit kallt. Jag har frysit som en hund hela natten tills jag kom på att jag behövde ha luftmadrassen underst och liggunderlaget ovanpå den för att isolera värmen. Trots ullunderställ, ylletröja, mössa och yllesockar har jag frysit så jag har skakat största delen av natten. På morgonen är det frost ute, och solen skiner från en klarblå himmel. Typiskt. Just när vi ska hem.





Vi åker båt och därefter fyrhjuling hela vägen till bilen. Mitt knä är i så dåligt skick att jag omöjligt kan gå en mil med ryggsäck. Tur att det finns alternativ transport. Vädret är precis så fantastiskt som vi har önskat och vattnet har aldrig varit så turkosblått. Men vi ska hem.





Nästa år ska vi åka till fjällen igen, men då tar vi några dagar extra på oss så vi kan vänta ut dåligt väder och vackra vyer.

Förmiddags Oprah

TV 3 kör Oprah på förmiddagarna. Jag gillar Oprah.

Även om det är extremt tillrättalagt oftast med rätt sorts mood music vid varje story, så sitter jag ändå där och grinar.

Idag intervjuade hon Christopher Reeves änka och son, och visade en massa bilder och videoklipp med Christopher innan han dog. Hur han kämpade på trots sin förlamning och ändå höll modet uppe.

Sånt får mig att gråta.

Jag har jättelätt för att gråta. Det räcker med rätt sorts reklam på TV ibland.

Fast det är en rätt bra ventil. Det gäller bara att inte använda mascara före elva på förmiddgarna, så man kan sitta med en rulle toapapper i knät och se Oprah och fulgråta bara för att det är så sorgligt och hemskt eller så lyckligt och fantastiskt.

Jag liknar också en kändis, thank you very much...

För ett tag sedan hade Silverfisken lagt upp en serie bilder i sin blogg med kändisar han var lik. En hel drös snygga killar. "Wow, coolt, han ser säkert jättebra ut" tänker man då.

Isa svarade och hon är lik Nemi och Liv Tyler, Bettie Page och Alanis Morrisette, vilket hon är.


Igår käkade vi middag på Indian Garden med Kattis och kom fram till att hon är lik Tori Amos och Meryl Streep. Skitvackra kvinnor båda två. (eller alla tre heter det ju).




Jag påpekade att jag inte var lik någon. Att jag frågat sambon om jag inte var lite lik någon kändis iallfall, men nehedå, han kunde inte komma på en enda och inte jag heller.



Isa nämnde då att hon sett en gubbe som spelade poker på TV för ett tag sedan, och honom var jag tydligen lik.



De: Merylstreepvackra och Livtylervackra.

Jag: Någon gubbe som spelar poker.

Luleå - Stockholm på 17 timmar

Första stoppet, Umeå. En promenad med hunden och ett försök att få i henne lite mat och vatten. Det är fredagkväll, livligt ute på gatan. Tillslut så äter hon lite iallfall. Drygt tre timmar av resan är avverkad.




Sen middag på Max. Isa läser DN och käkar samtidigt.



Ännu ett tankstopp. Shell i Hudiksvall. Klockan är fem på morgonen. Jag har sovit en stund innan och nu är det min tur att köra igen. Soundtracket i bilen har under natten bestått av El Perro del Mar, Röyksopp, Anna Ternheim, Pet Shop Boys, Depeche Mode, Rammstein, Nine Inch Nails och Inas Fjällblandning.



På väg tillbaka till E4:an från Hudiksvall ser vi två hästar som tagit sig ur hagen och står farligt nära vägen. Det är ett sto och ett föl och vi stannar genast för att se till att hästarna får hjälp. Isa går och ringer på i närmaste hus och de kommer ut för att få fast hästarna. Hästarna går på vägen och vill inte alls bli infångade. Tillslut ser vi att de har läget under kontroll och vi åker vidare. Klockan är 05.20.


Lilla och stora hästen på stora farliga vägen.


Nästa stopp: en rastplats någonstans utanför Gävle. Det är morgon och jag behöver kissa (igen).


Trött Isa. Nu är vädret bättre iallafall så det går lättare att köra.


Äntligen dricker Latifa.



Nu börjar vi närma oss Stockholm! Isa bakom ratten. Klockan är tio på förmiddagen.


Stockholmstrafik. Efter lugnet och mörkret under natten är det skönt att äntligen få närma sig storstaden och målet för resan; Isas nya hem.


Äntligen efter nästan 17 timmar i bil med tungt släp. 100 mil söderut i ett soligt Stockholm. Ny stad, nytt liv. F**k you Norrbotten! :-)

I love IKEA

För de som inte redan visste det så är jag IKEA:s största fan. I Love IKEA!


Idag har Isa och jag spenderat ett flertal timmar på det underbara varuhuset som var fyllt av nyheter. Problemet var bara att jag hade alldeles för lite i plånboken. Följaktigen plockade jag på mig minsta möjliga mängd skitbilliga, men ack så fina saker, bara för att ändå tvingas plocka ur hälften innan kassan. Införskaffade iallfall en ny stekpanna, lite snygga blockljus, lampor till barnen, några nya glas (5 spänn styck!), handdukar (5 spänn styck!) och ett nytt förkläde (äkta bullmamma som jag är).

För andra gången i mitt liv lyckades jag gå igenom IKEA:s kassor med ett kvitto på under tusen kronor (wohoo). Idag var faktiskt all time low. 664 kr. Jag känner mig stolt.

En resa

18.20 på fredagkväll lämnade vi Luleå bakom oss; jag, Isa, Latifa och släpet.


I 17 timmar körde vi genom ett mörkt sverige med ömsom ösregn och dimma, backiga blöta vägar, till torra motorvägar, gryningen och ett soligt stockholm.



Här hade jag tänkt lägga in några bilder från vår resa. Men på surmodem i Bredäng så vill inte bloggers uppladdningtjänst alls vara medvillig. Bilderna får vänta.



Just nu så sover Isa middag och jag tror att jag ska lägga mig i soffan och trängas med Latifa och läsa i min bok ett tag. Ikväll skall vi gå på Bio och se en skräckfilm och förstöra nattsömnen. Det blir kul.

Roadtripp

Vaknade precis.

Har sovit en dryg timme för att bättre orka hålla mig vaken inatt och köra.



Snart är det dags.

E4:an ner genom Sverige.

Luleå - Stockholm.

Isa och jag.

UNI

Det här med barnkläder. Jag håller med om att H&M och KappAhl kan ha väldigt tråkiga och stereotypa kläder.




Ni stockholmare som gillar sjuttiotalsstuk och snygga unisex barn- kläder som både pojkar och flickor kan ha borde ta en tur till UNI på Söder. En helt perfekt ny butik med jättefina barn- kläder, både nyproducerat och äldre. Garanterat inte H&M stuk.

Hundvakt

Latifa har varit här ett par dagar under tiden som matte varit ner till storstan för att fixa med nya hemmet. Vi tog en långpromenad idag och jag tog med kameran. Jäklar vad den hunden kan springa!

Att möta sina mobbare

Wille Crafoords artikel i Expressen får mig att börja tänka tillbaka igen. Wille var tydligen en av de där som mobbade. Han försöker belysa mobbingproblemet och representera den andra sidan, samtidigt som han säger att: "...så kan vi samtidigt krasst konstatera att framgångsrika människor inom alla områden, vilka de än må vara, oftare lyckas TACK VARE just mobbning snarare än TROTS mobbning.".



Men så trevligt då. Nu kan alla mobbare få känna att det är lite okej att mobba, alla gör ju det liksom. Om man mobbar lär man sig ta sig fram i livet och bli rik och känd på andras bekostnad. Jag vet inte vad jag tycker om Willes idé att genomföra en "Jag mobbade lite för fasen, förlåt mig nu"-gala.



För min del får det mig att tänka på ett bröllop jag var på för några år sedan i min gamla hemby.



Efter att jag flyttat därifrån och fått barn lärde jag känna en av tjejerna som var ett par år äldre mig och som tillhörde "innegänget". För några år sedan gifte hon sig och jag bakade hennes bröllopstårta och så var sambon och jag bjudna på själva bröllopet. Grejen var bara att förutom jag så fanns där också alla de andra från det gamla innegänget, dvs alla mina gamla mobbare. Jag tror aldrig att jag varit så nervös inför ett bröllop innan.

Hur skulle de reagera? Skulle de låtsas som ingenting? skulle de vara som de alltid har varit?



Vigselakten var jobbig. Jag kände mig så fet och ful och medveten om mina brister. Nästan ingen hälsade. De betedde sig som att ingenting någonsin hänt eller som att jag var luft.

När sedan middagen pågått ett tag och en hel del alkohol konsumerats och bröllopstårtan rullats in så började det låta annorlunda.

Helt plötsligt kom personer som jag gått långa vägar för att undvika under skoltiden, fram till mig och skulle kramas. -"Heeeeeeej!! gud vad KUL att seee diiig! är det DU som har gjort tårtan? guuu vad fantastisk den var!!".

Och där stod jag. I stort sett nykter, med ögonbrynen högt uppe i hårfästet av förvåning och misstro. Jag visste inte vad jag skulle säga. Men det kändes ytterst konstigt att människor som gjort det till sitt livs uppgift under skoltiden att få mig att må dåligt nu stod och fjäskade arslet av sig och pratade med mig som att vi varit bästa kompisar.



Helt klart en släng av "Jag mobbade lite för fasen, förlåt mig nu". Utan att säga det rakt ut.

Jag blev inte imponerad. Ett ärligt förlåt hade betytt så mycket mer, även om det inte kan sudda ut alla de elakheter som etsat sig fast till denna dag. Att säga "jag mobbade lite för fasen" är att förminska lidandet, elakheterna och det jävla helvete som jag och så många andra fick genomgå.

Att det är lite kul att trycka ner andra och ett sätt att ta sig vidare till lycka och framgång i livet kanske är sant, men det är likförbaskat fel .

Det får mig att tänka tillbaka på den där stunden då jag stod med en näve tabletter i handen, färdig med mitt liv, bara för att jag inte orkade en dag till då andra tog sig fram på min bekostnad.

Och just därför blir jag inte imponerad av det lättsamma sättet Wille Craaford träder fram som mobbare.