Kaboom!

Jag saknar honom så fruktansvärt mycket redan.



Jag känner mig så fånig som sitter och ojar mig över att vara ifrån honom i tio dagar. Men bara tanken på att han sitter på det där flygplanet på väg bort gör ont i mig.



Från den dagen jag såg in i hans blå ögon har det inte funnits någon annan för mig. Han är min själ, mitt hjärta, mitt allt.
När vi träffades sa det inte bara klick, det sa kaboom!

En kärlek där allt annat runtomkring slutar att existera. Där ingeting är viktigt utom att få vara så nära varandra som det bara är möjligt.



Han flyttade in redan första dagen.

Vi skulle prata om vad vi kände för varandra, och han åkte aldrig hem igen. Han flyttade sitt hem till mitt.

Tre veckor senare frågade han om jag ville förlova mig med honom.

Sex veckor senare på nyårsafton 1997 bytte vi ringar.

"För evigt" står ingraverat i dem. Så känns det fortfarande.

Lika starkt. Lika viktigt.

Lika mycket kaboom.



Och jag står inte ut med tanken på att han är på väg bort. Om så bara för tio dagar.

Utan honom känner jag mig halv.