Delad vårdnad

Ibland kommer ångesten vällande över mig när jag tänker på hur mycket jag missar av min dotters uppfostran med tanke på att hennes pappa och jag har delad vårdnad.



Särskilt de gånger när hennes styvmamma och jag inte kommer överrens och jag känner att dottern hamnar emellan.

Nu händer det inte så ofta längre som tur är. Jag orkar inte bråka.

Så länge dottern mår så bra som hon bara kan så får det vara så. Även om jag ibland verkligen inte håller med om de regler de har hemma hos sig och jag inte alltid är så glad över tanken på hur hon präglas av sin tid hos dem.



Jag säger inte att mitt hem är bättre nödvändigtvis. Men mitt hem är annorlunda.

Och jag får en klump i magen av ångest när jag ser henne försöka väga mina värderingar mot de hon lär sig där.

Alla familjer har sina egna rätt och fel.

Men vad händer när ett barn hamnar emellan två familjer där värderingarna går isär.

Jag kan ligga och tänka på sådant på nätterna.

Jag förnekar inte betydelsen av dotterns styvmor i hennes liv. Det unnar jag henne. Jag vill att de ska tycka om varandra. Jag har varit i andra änden med en styvmor som inte tyckte om mig och det var ingen rolig barndomsupplevelse.

På samma sätt värnar jag om relationen mellan min dotter och min sambo, hennes styvfar. Det är ju precis lika viktigt där.

Men jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt. När dottern kläcker ur sig kommentarer om hur saker och ting ska vara, så som hon har lärt sig hos pappa, och det bara vänder sig i magen på mig eftersom jag känner att det hon lärt sig skiljer sig helt från mina värderingar.

Det är jobbigt som fan.