Första steget

PUH!



Nervös utav bara helvete stegade jag in idag hos en av stans fotografer (där jag helst vill vara), och presenterade mig.

Jag pratade med honom ganska länge och fick visa mina bilder. "Det ser ju inte dumt ut det här", var kommentaren han gav efter att han tittat igenom dem.



På fredag skall jag ringa dit och då ska han svara om jag får börja där eller inte. De skulle fundera några dagar. De hade visst några fler också som sökte.



Orsaker till att jag kanske får nej:

1. De blir tveksamma eftersom jag varit sjukskriven så länge. ("Det är tungt att vara fotograf").

2. Det finns någon annan som är bättre lämpad än jag som söker plats där.



Jag försökte approacha det hela med att det till en början bara skulle vara halvtid och så att AF betalar hela min lön första åtta veckorna. (typ, snälla snälla ta in mig, jag lovar att inte vara i vägen och jag ska hjälpa till såå mycket och det kostar dig ingenting, bara en liten stund, please!).

Fotografen: "Jag behöver någon som jobbar heltid och i minst ett år".



Jag vill jag vill jag vill jag vill så gäääääärna jobba där.

Nu håller jag tummar och tår som en galning att jag får jobbet.



Efteråt när jag gick ut därifrån så bara skakade jag. Jag hade varit så nervös och laddat så mycket att jag blev helt slutkörd av mötet med fotografen. Mina händer skakade så jag knappt kunde ringa sambon och rapportera hur det gick.



Nu ska jag vila en stund innan jag ska hämta lilleman på dagis. Jag är så fruktansvärt trött.