Att möta sina mobbare

Wille Crafoords artikel i Expressen får mig att börja tänka tillbaka igen. Wille var tydligen en av de där som mobbade. Han försöker belysa mobbingproblemet och representera den andra sidan, samtidigt som han säger att: "...så kan vi samtidigt krasst konstatera att framgångsrika människor inom alla områden, vilka de än må vara, oftare lyckas TACK VARE just mobbning snarare än TROTS mobbning.".



Men så trevligt då. Nu kan alla mobbare få känna att det är lite okej att mobba, alla gör ju det liksom. Om man mobbar lär man sig ta sig fram i livet och bli rik och känd på andras bekostnad. Jag vet inte vad jag tycker om Willes idé att genomföra en "Jag mobbade lite för fasen, förlåt mig nu"-gala.



För min del får det mig att tänka på ett bröllop jag var på för några år sedan i min gamla hemby.



Efter att jag flyttat därifrån och fått barn lärde jag känna en av tjejerna som var ett par år äldre mig och som tillhörde "innegänget". För några år sedan gifte hon sig och jag bakade hennes bröllopstårta och så var sambon och jag bjudna på själva bröllopet. Grejen var bara att förutom jag så fanns där också alla de andra från det gamla innegänget, dvs alla mina gamla mobbare. Jag tror aldrig att jag varit så nervös inför ett bröllop innan.

Hur skulle de reagera? Skulle de låtsas som ingenting? skulle de vara som de alltid har varit?



Vigselakten var jobbig. Jag kände mig så fet och ful och medveten om mina brister. Nästan ingen hälsade. De betedde sig som att ingenting någonsin hänt eller som att jag var luft.

När sedan middagen pågått ett tag och en hel del alkohol konsumerats och bröllopstårtan rullats in så började det låta annorlunda.

Helt plötsligt kom personer som jag gått långa vägar för att undvika under skoltiden, fram till mig och skulle kramas. -"Heeeeeeej!! gud vad KUL att seee diiig! är det DU som har gjort tårtan? guuu vad fantastisk den var!!".

Och där stod jag. I stort sett nykter, med ögonbrynen högt uppe i hårfästet av förvåning och misstro. Jag visste inte vad jag skulle säga. Men det kändes ytterst konstigt att människor som gjort det till sitt livs uppgift under skoltiden att få mig att må dåligt nu stod och fjäskade arslet av sig och pratade med mig som att vi varit bästa kompisar.



Helt klart en släng av "Jag mobbade lite för fasen, förlåt mig nu". Utan att säga det rakt ut.

Jag blev inte imponerad. Ett ärligt förlåt hade betytt så mycket mer, även om det inte kan sudda ut alla de elakheter som etsat sig fast till denna dag. Att säga "jag mobbade lite för fasen" är att förminska lidandet, elakheterna och det jävla helvete som jag och så många andra fick genomgå.

Att det är lite kul att trycka ner andra och ett sätt att ta sig vidare till lycka och framgång i livet kanske är sant, men det är likförbaskat fel .

Det får mig att tänka tillbaka på den där stunden då jag stod med en näve tabletter i handen, färdig med mitt liv, bara för att jag inte orkade en dag till då andra tog sig fram på min bekostnad.

Och just därför blir jag inte imponerad av det lättsamma sättet Wille Craaford träder fram som mobbare.