Priset jag betalat för kärleken

Så kommer hon in genom dörren igen.

Två veckor har passerat sedan hon tog på sig sina ytterkläder, skor och väska och gick till skolan.

Två veckor står hennes rum tomt. Med hårsnoddar, kläder, teckningar, böcker spridda över rummet. Jag låter det stå som det är. Jag går in ibland, känner doften, sitter på hennes säng, betraktar rummet som ser ut precis som det gjorde när hon gick. Sen går jag ut igen, stänger dörren, och försöker tränga undan känslorna av saknad.



Idag kom hon hem igen.

Lillebror säger "jag har saknat dig!", och det lyser i hans ögon.

I hennes andra hem finns två småsyskon till, som nu ska sakna storasyster i två veckor.

I två veckor skall de se hennes rum stå tomt, i två veckor skall de vänta på att storasyster kommer hem från skolan som hon gick till idag igen. Som vanligt.



Storasyster är elva år. Stora tjejen.

Hon har slutat fråga varför mamma och pappa inte kan bo tillsammans.

I början kom frågan då och då, och det var lika svårt att svara varje gång. Vad ska man säga? "Jag är inte kär i pappa längre". Hur relaterar en treåring till det. Det går inte. Det är svårt.

Men hon har vant sig. Dubbla uppsättningar kläder, sängar, tandborstar, skor, leksaker. Två hem, två olika världar.

I åtta år har hon flutit mellan dessa två.

Älskad. Saknad.



Hon har vuxit så fort. Ett barn växer så fort.

Jag har missat nästan halva hennes uppväxt.

Två veckor här, två veckor ett hål i mitt hjärta. Och så fortsätter det, år efter år.



Jag var så ung. 18 år gammal med en nyfödd flicka i mina armar.

En gång älskade vi varandra, hennes pappa och jag, men vi växte isär.



Och kvar finns hon. Lilla dottern som nu är stora dottern.

Som växlar världar som andra växlar skor.

Den största av glädje och den största av sorg.