Bröllop

Åh, jag är både jätteglad och lite avundsjuk.


Jag fick veta idag att en god vän till mig skall gifta sig nästa sommar. Jag älskar bröllop! Helt underbart. Jag är så glad för hennes skull.



Men jag kan samtidigt inte låta bli att tänka på om jag själv någon gång kommer att bli gift. På nyårsafton har vi varit förlovade i åtta år. Jag trodde ärligt talat att jag skulle ha gift mig för några år sedan enligt de förhoppningar jag hade när vi förlovade oss. Men, men.


För att citera sambon: "så länge du tjatar så blir det inget bröllop". Tjat i det här fallet innebär att prata om det. Och det är svårt att låta bli. För ibland blir jag så otroligt ledsen när jag ser andra lyckliga brudpar och det känns som att jag aldrig någonsin kommer att känna att någon väljer mig på det sättet. Att han vill visa för alla vi känner att det är just mig de älskar och vill leva med resten av livet.

Det känns otroligt långt borta. Längre bort än det gjorde när vi förlovade oss, konstigt nog. Jag tror jag börjar ha gett upp hoppet lite.



Och ja, för mig är det viktigt. Jag vill verkligen vara gift med den jag älskar. Men jag är inte längre säker på att det blir så, trots att vi älskar varandra jättemycket.