"Come on shake your body baby"

Min bebis har sovit i stort sett hela dagen. Han har bara vaknat till liv och hojtat till några gånger för att få mat, och sedan har han fortsatt sova. Det är helt otroligt!



Inatt någonstans mellan amningarna så drömde jag en väldigt märklig dröm.
Jag var i en industrilokal modell större, typ järnverket eller nåt, och var inomhus högt uppe på en gångbro av stål, en sådan där som har galler till golv och räcken.
Där, av alla ställen, träffade jag en helnaken, vältränad Denzel Washington. Han var fullt upptagen med att dansa järnet och skaka på axlarna till Gloria Estefans gamla dänga "Conga".

Jag undrar vad mitt undermedvetna försökte säga till mig med det?

Eddie Izzard - Death Star Canteen

Man kan ju ändra sig...

Idag hade jag bestämt mig för att ta bussen in till stan med vagnen för att gå på mellandagsrean. På något underligt sätt så går klockan här i huset så ruskigt fort att innan jag och lilleman var utanför dörren så var klockan redan fem.

Ute blåste det kallt, och där i kylan medans jag gick och frös såg jag i mitt huvud den varma bussen framför mig. Den varma bussen, full med förkylda RS-virusiga människor som hostade och nyste rätt in i vagnen på min bebis.

Då vände jag om och tog en promenad åt andra hållet istället och gick hem.

Och nu måste jag ta en dusch, för gullungen kräktes nyss ner mitt hår så nu luktar jag ILLA.

Två år sedan

Idag är det två år sedan Tsunamikatastrofen.

Två år sedan så många människors liv för alltid förändrades.

Mitt liv förändrades också, även om jag varken var med om katastrofen på plats eller förlorade någon.

Men i efterverkningarna av tsunamin gjorde jag vad jag kunde för att hjälpa anhöriga via datorn här hemma.
Idag kan jag bara hoppas att det jag, och många andra gjorde, hjälpte någon och kanske lindrade sorgen lite litegrann. Då är all den tid, all den möda och upplevelsen av alla de bilder jag fortfarande minns värt det.



Mina tankar finns hos alla anhöriga idag.

Khao Lak, 29 Januari 2006 kl: 10.53.

God Jul!

Kläder till granen

Storebror: Vi skall börja klä granen!

Svägerskan: Åh vad kul!

Storebror: Ja, för den har inga kläder ännu.




Men nu är den klädd. Med hjälp av storebror och svägerskan. Vi köpte granen igår. Det blev en riktig "disneygran". Den är nästan lika bred som den är lång. Jättestor. Men tvärtemot vad maken tycker så anser jag att när det gäller granar så kan de nästan aldrig bli för stora.

Rädda barnen

Jag tänkte när jag gick på stan idag och trängdes bland alla andra stressade människor.

Jag tänkte hur mycket pengar vi lägger på helt onödiga saker. Hur mycket julklappar vi köper till våra barn som har mer leksaker än de hinner använda.

Jag tänkte på det idag när vi gick igenom barnens leksaker och kastade bort fullt användbara saker bara för att de inte längre används och istället tar upp plats, och hur vi nu behövde plats för nya leksaker inför julafton.

Sen tänkte jag på alla de där barnen som inte får några julklappar alls i år. De som undrar om de får äta sig mätta och inte ens väntar på tomten. För han kommer aldrig.

Och då fick jag ont i magen och gick in här och skänkte lite pengar.

Det är inte mycket, jag är inte rik, men en hundralapp kan jag väl ge istället för att köpa någon onödig leksak.

Gör det du också.

Stress

Jag bad storebror att julstäda och plocka undan sina leksaker från vardagsrummet så att vi får plats med julgranen (som ännu inte är införskaffad ens), och istället för att plocka undan från golvet så rensade han ur sin stora leksakslåda, och hällde alla leksaker och småprylar på.. just det: golvet. *SUCK*.



Hur skall jag någonsin hinna julstäda, baka, laga mat, sätta upp granen, klä granen, slå in julklappar....


och nu skriker bebisen också.

Julshopping

Jag lyckades ta mig till stan en sväng idag med lilleman. Som tur var så var det faktiskt inte så hysteriskt mycket folk som jag hade trott att det skulle vara, så det var inga större problem att ta sig fram med vagnen. Att köpa julklappar känns nästan löjligt svårt i år. Jag har irrat runt på olika butiker i timmar och ändå knappt lyckats köpa något. Däremot har jag ansträngt kroppen till maxgränsen och det är väl kanske inte helt lyckat.


Imorgon skall jag göra ett nytt försök, och då hoppas jag att jag lyckas köpa alla klappar så jag slipper åka fler gånger till stan före jul.

Insikt

Shit, det är snart jul! hur ska jag orka med det?

Ett spännande tips

Det har börjat en ny jättebra serie på TV4 för alla som är intresserade av spöken och övernaturliga fenomen. "Afterlife" är verkligen överraskande bra. Se den!

Elgunga med extra allt

Räddaren för alla föräldrar med kolikbarn var visst uppfunnen, vi visste bara inte om den förut. Nu har vi efter tips skaffat en batteridriven babygunga som kan gunga i olika hastigheter, har en mobil som åker runt och ett miniakvarium med lampor som lyser i olika färger. På denna fantastiska mojäng kan man välja att lyssna på en melodi, på vågskvalp, regnljud eller ljudet av en porlande bäck. Givetvis med reglerbar ljudvolym. Den funkar alldeles förträffligt och är värd varenda krona.

Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att varken jag eller maken skulle gå så långt att vi köpte en sådan. Jag har skrattat och pekat på liknande babygungor på leksaksaffärer tidigare och tänkt på de stackars satar till föräldrar som blir lurade att lägga pengar på en sådan. "Folk går på vad som helst och skaffar verkligen alla möjliga onödiga grejer som kostar en massa pengar bara för att de har fått en bebis". Jojo. Skrattar bäst som skrattar sist. Jag skrattar iallafall betydligt mer nu, av lättnad, när min bebis ligger i gungan, hur nöjd som helst och tittar på mobilen och till och med somnar, han som bara skrek och hojtade och ville bli buren hela, hela tiden. Nu har vi plötsligt möjlighet att göra annat en halvtimme åt gången åtminstone då och då. Till exempel sova.

Halleluja. Prisad vare teknikens under.

Jobb till vilket pris som helst?

Läser på Millas blogg och blir alldeles förfärad över hur långt den här jobbsökarhysterin har gått.



Det kan väl ändå inte vara meningen att en mamma med tre små barn som jobbar och sliter på vikariat dagarna i ända (och det är fan inte kul att byta arbetsplats nästan varje dag och aldrig veta i förväg var man skall jobba) får a-kassan sänkt med 25% bara för att hon inte sökt ett jobb i UMEÅ! Det tar tre och en halv timma att köra till Umeå. Enkel väg. Det är trettio mil dit!!

Hennes sambo har fast jobb här i stan. Skall han tvingas säga upp sig för att Camilla skall kunna jobba (och då pratar vi om ett fast jobb, för hon jobbar ju nästan heltid redan nu, men i olika vikariat), för det kan väl inte vara så att regeringen tycker att det är helt okej att tre små pojkar skall vara utan sin mamma eller pappa fem dagar i veckan? Jag trodde regeringen var för familjen. På det här sättet tas det verkligen ingen som helst hänsyn till deras barns välbefinnande.

Skall A-kassan börja splittra familjer? Är det det som gäller nu? Skall vi alla skaffa jobb, oavsett följderna det får? Skall vi verkligen skaffa jobb till vilket pris som helst?

Fransar

Storebrors ögonfransar är nästan inte av denna världen. Alldeles täta, långa och svarta.

Tysta nätter

Sitter och väntar på att guldklimpen skall somna in lite djupare så att jag vågar smyga mig upp för trapporna till sängen. Jag har helt fantastiska nyheter från koliklandet och det är att min älskade bebis nu verkar vara inne på sin tredje skrikfria natt i rad! Jag ser ljuset i tunneln, vilket faktiskt kan läsas rent bokstavligt eftersom jag idag och igår hann se lite dagsljus på riktigt för första gången på vad som känns som en evig tid av nattvak.

Det är fan i mig helt fantastiskt!


Äntligen har storasyster också kommit hem. Min stora tjej har verkligen blivit stor och är så duktig på att hantera sin nya lillebror att jag blir imponerad. Hon är Världens Bästa Syster såklart.

Det funkar jättebra att sova mot storasysters axel.

Tomtar på dagis

Tomtetåg på Luciadagen

Nu har jag varit borta från bebisen några timmar för första gången. Jag var på julfesten på jobbet mellan 18.00 och 23.00. Det var jättetrevligt även om jag mot slutet av kvällen längtade hem, till kolik och allt. Jag hade pumpat ur två fulla flaskor med mjölk till lilleman men när jag ringde hem för att kolla läget strax efter 22.00 så hade båda flaskorna gått åt, plus att maken hade fått ta till den extra reserven vi hade i skåpet med ersättning att använda i nödfall. Det är visst en hungrig bebis vi har. Det är väl så att när man ammar så är det lite svårt att ha koll på exakt hur mycket barnet äter eftersom man bara langar fram bröstet utan att tänka på hur ofta och dessutom vet man ju inte hur mycket mjölk han får ut från varje bröst. Det verkar vara en hel del med andra ord.



Imorse tog vi oss till dagis hela familjen för luciafirande kl. 07.30. Vid den tiden sover jag djupt i vanliga fall eftersom det då äntligen är "natt" för mig. Otroligt nog så somnade lillebror i min famn igårkväll vid midnatt och istället för att gå upp och lägga mig eller vänta på att han vaknar så lutade jag mig försiktigt ner i soffan tills jag låg ner med honom på mitt bröst, och sen somnade jag också ett tag. Han sov nästan hela natten med amningspauser (!!!!!!). Jag däremot sov nästan inget alls eftersom min dygnsrytm är helt åt skogen och jag inte är van att sova vid den tiden. Men jag låg iallafall och vilade och slumrade till under hela natten ända till 06.30 då jag klev upp och väckte resten av familjen inför lucia.

Luciatåget var så otroligt fint. Jag har nog aldrig sett så många tomtar i ett luciatåg som idag. Tåget bestod av en lucia, en tärna, fyra pepparkaksgubbar och drygt 20 tomtar. Storebror körde samma visa som varje år först när vi kom till dagis och sa "jag tänker inte vara med", men han ändrade sig en stund senare när han fått tänka över saken och leka med sina kompisar.



Oj. nu vill lillebror ha mat igen. Bäst att skynda sig innan han hojtar högt. Stackarn är redan hes.

Projekt

Imorgon skall jag på julfest på jobbet, och på fredag är det julfest på makens jobb. Mitt stora problem såhär en månad efter förlossningen är givetvis att de enda kläder som passar är mina mammakläder som jag hade när jag var gravid och de har faktiskt ingen större lust att dra på mig. Jag har ingen lust att köpa något nytt heller eftersom jag givetvis vill gå ner i vikt och sluta se ut som att jag är i sjätte månaden inom en inte alltför avlägsen framtid (när koliken är över och jag kan sluta fika på nätterna). Det känns som en omöjlig uppgift att se någorlunda festfin ut. Dessutom måste jag desperat färga håret. Jag har en utväxt på tre centimeter och jag har numera tyvärr alldeles för många spretande grå hår i min naturliga färg så att jag absolut inte kan tänka mig att gå på fest såhär. Lite fåfänga har jag fortfarande kvar. Appropå hår så måste jag nog ansa skogen också som ostört har fått breda ut sig på min kropp de senaste månaderna. Jag har ingen aning om var pincetten är någonstans så mina ögonbryn ser ut som de gjorde i början av nittiotalet.
Det verkar bli ett helt projekt bara för att jag skall käka middag med några fotografer i stan.

Bäst just nu

Muse är mina nya favoriter. Den här låten "Map of the problematique" är helt klart bäst just nu.

Mellanbarnet

Älskade storebror är så stolt över lillebror. Han hjälper till med allt han kan, inklusive att låta föräldrarna sova på morgonen. Våran lilla kille blev plötsligt så stor över en natt när den minsta nya familjemedlemmen anlände. Han pussar och gosar med sin lillebror så fort tillfälle ges, och det bästa av allt är att han inte alls störs av att minstingen skriker mitt i natten när han sover. Vilken tur!

Han ler!

Höjden av trötthet

Han började skrika som mest vid fyra på morgonen, och slutade inte förrän efter sju. Klockan var alltså över SJU på morgonen sista gången jag såg på den och han fortfarande låg brevid mig i sängen och hojtade som en mistlur och sparkade så hela sängen skakade.

Klockan ett idag kom maken till sovrummet och tänkte i all sin välvilja "ta honom så att du får sova själv". Det var bara det att just då sov både jag och sonen jättedjupt och lilleman hade inte ätit på två timmar... så när pappa så snällt väckte oss så ville givetvis sonen ha mat och då kände jag mig också hungrig och då var det lika bra att kliva upp båda två. Vi som äntligen sov så gott.

Mitt i natten doftar det gott

Lilleman och jag bakar saffransbullar. Han håller mig ju ändå vaken så jag passar på att göra lite nytta under tiden. Otroligt nog så skriker han inte medan jag bakar ut bullarna utan sitter snällt i babysittern och tittar på. Alldeles klarvaken kl.02.35 på morgonen.

Ångest per post

Då fick man precis lite ångest levererat per brev av Försäkringkassan.



"Ditt ärende utreds just nu .... Föräkringskassan bedömer, utifrån handlingarna som vi tagit emot, att vi kommer att fortsätta utreda din rätt till sjukpenning genom att konsultera vår försäkringsläkare. Just nu kan vi inte säga om du kommer att få sjukpenning eller inte."



Jag har inte fått pengar på över två månader, och först nu kommer ett brev om att de skall fortsätta utreda mitt ärende. Dessutom skall en läkare som aldrig har träffat mig bedöma om jag har varit/är tillräckligt sjuk för att få sjukpenning. Jag får ångest, ångest, ångest. Efter min sammandrabbning för ett par år sedan med doktorn från helvetet som helt saknade empati och förståelse så är mitt förtroende för läkare ganska naggat i kanten. Nu är jag livrädd för att de inte skall ta mina besvär på allvar och tycka att jag trots svåra smärtor, kryckor, och starka värktabletter inte har varit tillräckligt sjuk för att få sjukpenning. Jag bävar.

Förstärkning

Suck, vilken dag. Lillebror har varit så otroligt grinig och otröstlig idag. Tillslut ringde jag efter förstärkning från mormor. Mitt tålamod är verkligen inte vad det har varit en gång i tiden. Alla nätter med alldeles för lite sömn gör att det känns som att jag skall bryta ihop varje gång han börjar skrika. Så länge han inte skriker går det jättebra, men i samma sekund som han sätter igång så känns det som att det börjar ryka ur mina öron av ren frustration. Det blir dessutom inte bättre av att jag känner stress över att jag borde ta honom när maken har honom och han skriker, eftersom han skriker mindre när han är hos mig. Jag får med andra ord extremt lite tid då jag inte är övertrött och stressad. Måtte det vända snart.



Jag bloggar verkligen bara om kolikmisär nuförtiden. Det känns helt tragiskt. Det måste ju verka för alla som läser här som att det är fruktansvärt att ha ett spädbarn. Så är det givetvis inte alls. Men någonstans måste jag få ventilera, och kolik är fan i mig inte roligt. Det är tur att det går över.

03:47

Äntligen sover han i sjalen. Ikväll har han varit ganska ledsen, men både igår och förrgår gick ganska bra (om man bortser från att han ändå inte somnade förrän efter 6 på morgonen!!). Överlag är det helt klart mindre skrikande nuförtiden även om minichefen protesterar och är missnöjd om vi inte bär på honom. Han ligger helst kloss mot mig hela tiden med ena bröstet i munnen, och nåde den som försöker flytta på honom, då får man passa sina öron.


Det har gått så långt att vi idag har varit till två butiker och allvarligt övervägt att köpa en svindyr batteridriven gunga/babysitter med olika hastigheter, ljus och olika havsljud. Än har vi inte tagit steget och verkligen köpt en, men tro mig när jag säger att det kliar i köpfingararna när yngsta familjemedlemmen hojtar mitt i natten och man verkligen inte orkar bära mer.






Men igår natt belönade han sin arma mamma med första riktiga leendet. Då spelade det inte så stor roll att jag var trött som en gnu och klockan var efter tre, det kändes verkligen som den bästa stunden sedan han föddes. Gullunge.

Tiden går

Plötsligt har lillebror blivit en hel månad och tiden har bara flygit förbi. Dagarna flyter ihop och jag har svårt att hålla reda på vilken veckodag det är. Det är mörkt när jag går och lägger mig och det är så gott som mörkt när jag vaknar också. Idag klev vi upp klockan 12 och redan klockan 13 börjar det vara mörkt ute. Det känns hur konstigt som helst.

Bättre sätt

Skyltsöndag. Vi tog en sväng till stan efter att vi vaknat någon gång på eftermiddagen. Jag hade i något svagt ögonblick lovat storebror att vi skulle kolla om det fanns tomtar på stan.

Det var helt sjukt mycket folk trots att klockan redan passerat tre när vi kom dit. Det var tur att det var såpass varmt ute att vi slapp gå inne och trängas för att inte frysa. Jag har skräck för RS virus, och jag hade absolut inte vågat mig ut om det inte var för att jag lovat storebror.



I förrgår hade vi en ganska bra natt. Igår somnade inte lillebror lika lätt, men var relativt skrikfri fram till dess att jag fick för mig att vi skulle sova trots att han var klarvaken. Klockan var ju ändå efter två på natten. Han låg och stirrade på mig i mörkret i tio minuter ungefär och sen började han protestera. Jag gav mig inte och han skrek tills han somnade, vilket tog ungefär en timme.

Idag försökte jag igen. Jag gav upp. Det kan inte var meningen att vi ska ligga i mörkret och vara ledsna båda två helt i onödan hur länge som helst. Det finns humanare sätt att söva ett spädbarn. Humanare för den arma mammans nerver och öron också.



Jag undrar i mitt stilla sinne hur det skall bli från och med imorgon när storebror bara får vara på dagis 15 timmar i veckan och både mamma och pappa behöver sova länge på morgonen efter vaknätter med lillebror.

Nattsömn

Ännu mer älgbesök. De verkar trivas på vår gata. Vad fan ska man göra? ringa polisen eller?



Inatt lyckades jag få sonen att somna strax före halv tre. Klockan två var han klarvaken, men för tillfället relativt nöjd och skrek inte som omväxling, så jag tog mina öronproppar, pluggade in dem ordentligt i öronen, tog med mig sonen upp till sovrummet, släckte lampan och sa till honom att "Nu är det natt och nu ska vi sova". Jag bestämde att han får skrika hur högt han vill i 20 minuter. 20 minuter är helt okej, och innan den tiden har gått så kliver jag inte upp. 16 minuter senare sov han, och ingen var gladare än jag! Nu återstår att se om det funkar inatt också, och gör det det, så skall jag succesivt försöka tidigarelägga nattningen tills han somnar en mer human tid än halv tre. Om det funkar alltså. Och det är det ju inte alls säkert att det gör.



Nu vill han ha mat igen. Skynda, skynda.

Blött

Nu har älgarna varit här igen. Stora och läskiga. Jag tycker synd om alla barn som går hem från skolan och råkar möta dem. De verkar helt orädda för människor och de är nog knappast helt ofarliga.



Det bara regnar ute mest hela tiden. All snö som kom när sonen föddes är snart borta. Det hade jag aldrig trott.

Nu vill dagispersonalen att äldsta sonen skall ha galonbyxor över overallen eftersom han blir så blöt annars. Problemet är bara att det inte finns att köpa galonbyxor någonstans i den här stan. Jag har ringt runt överallt utan att få napp. Otroligt frustrerande.



Nu skriker yngsta sonen. Bäst att gå.

Nattblogg

Ännu en nattblogg.



Med minifomdropparna i högsta hugg har vi nu förhoppningsvis återställt ordningen i hemmet något. Igår somnade jag och sonen vid tre tiden på natten och nu när klockan är halv tre så sover han i sjalen som jag har på mig. Jag tror att han sover för natten nu, men det återstår bara att lyckas krångla ur honom ur sjalen utan att han vaknar. Han har inte skrikit lika vansinnigt som han gjorde i förrgår natt när vi var utan minifomdroppar. Han sover emellanåt och vaknar bara för att skrika om vi slutar gå omkring med honom och vagga. Med minifom i magen skriker han bara otröstligt kortare perioder som tur är, men vi blir ändå fruktansvärt trötta eftersom vi inte kan lägga ner honom alls och sova själva.



Att vara vaken på natten har börjat bli en vana. Förutom att vi sover alldeles för lite så har vi iallafall vänt på dygnet och det är inte något större problem att vara uppe till två iallafall. Det är däremot mycket värre att bli tvungen att kliva upp tidigt i ottan för att göra diverse ärenden på de tider då resten av sverige är uppe. Imorgon måste jag beställa tid till doktorn och då måste man ringa 07:45 exakt, annars kan man glömma att få en läkartid. Det känns inte så kul att vakna så tidigt när man har lagt sig vid tre i bästa fall.

Kanske i natt

Varje kväll mellan åtta och tio ungefär så sover yngsta sonen jättegott. Mamma vet att det bara är uppladdning inför natten.

Varje kväll vid samma tid säger pappa: "Han kanske har somnat för natten nu?! Han kanske inte alls vaknar och skriker den här natten!".

Han har så mycket förhoppning i rösten att det är alldeles rörande. Jag försöker påpeka för honom att han säger det varje kväll men att yngsta sonen ändå vaknar strax efteråt vid tio för att börja skrika. Och trots att vi nu varit med om samma sak många, många nätter i rad nu, så kan han inte låta bli att säga det igen på kvällen.
"Kanske han sover inatt?"

Besök

Fy fan vilken natt.

Ont som fan i brösten, feber och alldeles yr och hängig. Maken har fått ta hela skiftet med att bära på den hysteriskt skrikande sonen. Minifomdropparna var slut och vi hann inte till apoteket i tid igår så sonens skrikande har nått nya oanade höjder inatt. Han slutade inte skrika förrän halv sex imorse.

Jag är fortfarande totalt slut och yr. Febern verkar ha gett med sig, men jag har ingen energi alls och jag vågar inte bära omkring på sonen på grund av yrseln. Jag har varit ensam ett tag eftersom maken var tvungen att åka och handla både mat och nya minifomdroppar. Jag känner mig så otillräcklig när jag är sjuk och det suger. Nyss skrek sonen som besatt och jag försökte ha honom i vagnen och ha fläkten på som tröst, men det slutade bara med att vi båda grät och var ledsna. Som en räddande ängel klev plötsligt mormor in genom dörren och tog över så nu har jag fått sitta ner och hon har lyckats lugna ner sonen och få honom att somna. Tack och lov.

Kolik är verkligen inte roligt.



Alldeles nyss fick vi besök på gården. Tre älgar dundrade in och stod och kalasade på grannens rönn. Jag lyckades norpa åt mig kameran och fota lite, men det var så jäkla mörkt redan och de envisades ju med att röra på sig hela tiden så det blev oskarpt och jävligt. Men bildbevis har jag iallafall. De är sjukt stora när man bara står 5 meter ifrån med bara ett lågt staket emellan. Ett par gånger vände jag snabbt och sprang in i hallen igen när de tittade stint på mig och började gå mot mig. Då kände jag mig inte så modig längre.

Suck

Feber, ont i brösten, hängig som bara den. Kanhända mjölkstockning.

Nätterna i ett nötskal

Skrik, skrik, skrik.

Stackars barn som har ont i magen.

Stackars föräldrar som har ont i öronen och ryggen.

Kalasångest

Läser hos Milla som laddar för sonens 5 års kalas, och jag får så enormt dåligt samvete för att min lilla/stora 5 åring ännu inte fått ha sitt kalas trots att han fyllde år för tre veckor sedan. Vi har hela tiden varit helt inställda på att ha kalas åt honom, men vi har bara inte orkat ta itu med det ännu. Slutet av min graviditet och nu lillebrors kolik gör att varken mamma eller pappa har någon som helst energi över till att ordna barnkalas för ett gäng vilda 5 åringar. Men nu måste jag snart ta itu med det ändå. Det är ju synd om det stackars barnet!



Mina ögon går snart i kors och är så torra att om jag blundar så går de knappt att öppna igen. Jag kisar för att se skärmen och blinkar i slowmotion lite då och då. Klockan är 02:21 och Lillebror skriker hysteriskt och fläkten i köket går för fullt. Just nu är det pappas tur att trösta.

Bebisträff

Idag har jag och yngsta sonen varit på bebisträff med fikagruppen som jag lärde känna under graviditeten. Idag var första gången som vi alla träffades igen efter att vi fått våra bebisar. 9 mammor och 9 bebisar samlades hemma hos en av mammorna och det var jättetrevligt att få träffa andra vuxna igen och att få se alla små liv som växte i våra magar förut.




Jag kan inte låta bli att tänka på vilken skillnad det är på att få barn nu jämfört med när min dotter föddes för drygt 12 år sedan. Då var jag 18 år och kände mig ensammast i hela världen. Då fanns inte internet som mötesplats så som det är nu, och jag träffade nästan inga andra mammor och av mina kompisar så var det bara en enda som också fick barn ungefär samtidigt. Nu har jag alla dessa andra mammor som befinner sig i samma skede i livet som jag, som har samma problem med skrikiga barn, amning, sövning och annat. Det är skönt att kunna prata med andra vuxna som inte tycker att jag är tråkigast i världen bara för att jag tycker att det är intressant att prata om hur ofta bebisen bajsar och annat som för andra än spädbarnsföräldrar förmodligen är rena sömnpillret. Det är verkligen skillnad på att vara mamma då och nu.

Vem skall söva knyttet?

Jag är helt sjukt trött. Inatt somnade lillebror strax före tre. Maken och jag försöker sova i skift, men just nu har jag alldeles för lite på sömnkontot. Jag känner mig väldigt lättirriterad och har noll tålamod med resten av världen.

Förutom fläkten har jag efter tips testat dammsugaren också, och den funkar nästan ännu bättre eftersom den låter mer. Så nu slår jag två flugor i en smäll: jag både städar och tröstar barn samtidigt. Det blir väldigt rent iallafall. Men eftersom jag inte har ork och tid att plocka undan alla saker som ligger överallt så får jag dammsuga lite lagom och manövrera runt alla grejer. Det funkar det med, även om det kanske inte blir riktigt lika dammfritt.



Klockan är 22.37. Maken ligger och sover och jag har sonen i bärsjalen och för tillfället sover han faktiskt. Problemet är att varje gång vi tänker att "nu sover han, nu passar vi på att gå och lägga oss" så hinner vi aldrig längre än att precis bara lägga oss ner och tänka hur skönt det skall bli att sova innan han river av ett vrål och det enda som hjälper är att kliva upp och gå och vanka, vagga och vyssja. Då är det lättare att sova i skift och inte gå och försöka lägga sig med sonen innan man är helt hundra procent säker på att han sover för natten.

Kolikträsket

Klockan är 03.38, och än har jag inte kommit i säng. Älskade lilla bebisen har så ont i magen och skriker hysteriskt. Inatt är det min tur att ta sena passet, medan Pappa sover och jag är oerhört glad över att jag har rejäla värktabletter hemma för jag hade aldrig orkat bära på lilla älsklingen utan att vara laddad med starka smärtstillande. Det här med koliken går ändå hyfsat bra, det är bara det att jag har så ont. Jag är så jävla rädd att min rygg skall paja totalt, och jag fattar fortfarande inte hur jag skall klara mig själv när min sjukskrivning går ut på torsdag nästa vecka och maken skall börja jobba igen. Hur skall jag orka när jag inte kan säga "här, ta honom jag har ont, jag orkar inte bära längre" eftersom jag är ensam hemma. Det är scary stuff. Kolik skrämmer mig inte, men att inte kunna ta hand om mitt barn gör mig jätterädd.


Imorgon bitti kl.08.30 är det utvecklingssamtal på storebrors dagis och jag fattar inte hur jag skall orka kliva upp och ta mig dit. Vid den tiden på morgonen brukar både jag och bebis sova som bäst efter en hård natt som den här.



























Köksfläkten på järnet är det enda som verkligen fungerar riktigt bra, så det blir till att stå i köket en hel del.

Baka baka

Jag fick sova en timme på eftermiddagen och det gjorde susen för humöret så nu bakar jag plötsligt bröd istället.

Farmor har varit här och tittat på andra barnbarnet för första gången. Hon undrade på telefon om vi var friska så att hon vågade komma och hälsa på utan att få någon influensa eller så.

Vi? friska? så att inte hon får influensa? Brukar det inte var vi som skall fråga det av besökare när vi har nyfödd bebis hemma...

Combattränade dvärghamstrar

Jag är sjukt trött. Kolik är inte kul mitt i natten när man inget annat vill än att sova och bebisen har ont i magen och hojtar som en mistlur. Det är jättesynd om honom givetvis, men det gör inte mamma och pappa mindre trötta.



Bästa medicinen förutom sömn är att få skratta. Då menar jag inte skrattyoga (som verkar så otroligt fånigt att jag fick ont i magen av hur pinsamt det var när jag såg det på TV igår på "Ett herrans liv") utan att få skratta på riktigt. Bästa skrattet på nätet just nu är "The best of Blocket". Rekommenderas.

Helgrapport

Jag har haft fullt upp i helgen.

Min lillebror med sambo, och min pappa har varit här från fredag till söndag så jag inte alls haft tid att sitta vid datorn. Dessutom har min 12 åring snöat in på The Sims och har därför ockuperat datorn i flera dagar. Tillslut fick jag säga åt henne att hon inte får sitta vid datorn sådär mycket, och att det hädanefter är tidsbegränsat spelande som gäller för hennes del.



Mina fogar blir sakta bättre och bättre. Ryggen däremot känns inte alls bra än. Jag var till doktorn förra veckan och blev sjukskriven månaden ut, och fick en stor jäkla bedövningsspruta i bäckenet så att jag skulle försöka gå till fogarna lite under dagen eftersom jag var så enormt stel. Nu kan jag iallafall gå omkring hyfsat här hemma och högerbenet hänger med rätt bra också. Första två veckorna släpade det som efter, eftersom jag inte kunde lyfta det. Jag tror att det förmodligen hände något med höger framfog när jag krystade under förlossningen och sköterskan höll mitt ben, för jag har haft enormt ont just i höger framfog sedan dess. Hoppas det går till sig helt snart. Jag längtar efter att få börja dansa salsa igen.



Vår minichef här hemma verkar ha en släng av kolik. Han har varit otröstlig i ett par tre timmar varje kväll/natt nu den senaste veckan. Det enda som har hjälpt någorlunda är att ha honom i bärselen, gunga/studsa omkring samtidigt som man står i köket vid köksfläkten med den på högsta effekt. Speciellt kul ställe att stå på en längre stund är det inte men vad gör man inte för att trösta liten bebis.

Det är verkligen tur att maken är hemma och avlastar och hjälper till. Min kropp håller inte riktigt för att konka omkring på en 4.5 kilos spjärnande pojke längre stunder. Jag bävar för hur det skall gå när maken börjar jobba igen som vanligt. Förhoppningsvis har jag blivit starkare då.



Jag undrar hur lång tid det kommer att ta för mig att gå ner i vikt. Just nu har jag exakt 7 kg kvar till inskrivningsvikten, vilket innebär att jag åtminstone blivit av med 10 kg sedan han föddes. Men så lite som jag rör mig, och så mycket som jag gillar att äta så lär det här ta ett tag. Jag behöver dansa!

Lillprins bus 2 veckor idag

Idag är familjens minsta medlem hela två veckor gammal. De här 14 dagarna har bara flygit förbi. Lilllbebisen blir tyngre och starkare för varje dag och han har längre vakenperioder. Just nu längtar vi mest efter första leendet.



Det är verkligen otroligt dåligt väder ute. 0 gradigt och regn så bilen kör nästan fast i slasket ute. Det är inte alltid helt praktiskt att ha en lägre bil.

Idag körde vi till makens jobb och visade upp nytillskottet till hans kollegor. Maken hade ett möte med sina chefer och under tiden passade jag på att amma lillebror och han passade därefter på att bajsa det största lasset hittills. Vi som "rutinerade" föräldrar borde ju givetvis vid det här laget ha sinnesnärvaro att ha med attiraljer till att byta blöja på bästa sätt, men det hade vi givetvis inte. Sonens skötväska består för tillfället av två extra blöjor i min handväska. Inte en tvättlapp i sikte och inget ombyte heller. Phew. Vilken pärs. Nåja, det löste sig, och jag insåg att det nog är dags att jag hittar den där skötväskan och packar den färdigt till nästa utflykt.



Nu hojtar sonen. Matdags.

Ibland

Det där med min förrförra rubrik, om att bebisen sover gott ibland, stämmer verkligen med betoning på ibland. Inatt höll han sin mamma vaken till strax efter tre.

Me not so happy då. Me very trött nu.

The boss of me

Turbo, turbo. Allt går i stressens tecken. Hinna äta, hinna duscha, hinna blogga. Dagarna flyger förbi, när man har en 13 dagar gammal chef här hemma. Han bestämmer det mesta just nu. Vad jag äter, när jag äter, hur jag äter, när jag duschar, när jag sover, osv.



Jag måste införskaffa nya kläder till minichefen. Han har hur mycket kläder som helst sedan tidigare, så mycket att maken vägrar att ta fram kläder ur hans klädlåda eftersom den är alldeles för överfull av vad vi nu inser är i stort sett oanvändbara kläder. Jag har blivit så vansinnigt praktiskt lagd på äldre dagar verkar det som. Plötsligt har jag ingen lust att dra på snygga men opraktiska kläder som jag köpt tidigare. Om det inte går fort och lätt att ta på och underlättar blöjbytet så tar jag inte på honom det. Det innebär i stort sett en hel låda med kläder som han inte använder. Vanliga tröjor är helt värdelösa tycker jag. De åker ju bara upp hela tiden så att magen och ryggen blir bara på det stackars lilla livet när man lyfter i honom (och det måste man ju hela tiden). Bodys som går att knäppa i grenen tillsammans med byxor är perfekt. Pyjamasar och heldressar med knäppning i grenen är också storfavoriter. Nej, rensa är vad jag måste göra. Big time.



Imorgon kommer min lillebror och hans sambo hit. Det ser jag verkligen fram emot. Vi träffas alldeles för sällan. Men nu håller de på och skall bygga nytt hus, så till sommaren skall det bli ändring på hur ofta vi träffas eftersom vi då får plats att sova över hos dem också. Då skall vi ses betydligt oftare.



Jag känner förresten att det börjar dra i IKEA-tarmen också. Det var premiär igår för IKEA i Haparanda, så jag måste absolut åka dit någon dag snart och passa på att träffa pappa också, som än så länge bor ca 1 km därifrån. Otroligt praktiskt.

Hoppas bara att jag får mina pengar snart så att jag har råd att handla något. Annars är det ju knappast någon idé att åka dit.

Bebisen sover gott ibland

Inatt har vi faktiskt sovit ganska gott. Lillebror har bara ammat 3 gånger under natten, vilket resulterat i han sovit jättegott och jag sovit hyfsat tills mina bröst höll på att sprängas av all överflöd av mjölk och jag bad att min lilla bebis snart skulle vakna och äta. Det gjorde han inte trots att jag försökte smyga in bröstet i munnen på honom vid minsta lilla tecken på att han höll på att kvickna till. Det resulterade bara i att jag somnade om innan han började äta för att senare vakna och inse att hela hans kudde var alldeles genomblöt av matläckaget.



Häromdagen fick vi ett brev med en jättefin liten mössa. Äkta Emmastickat! Önskar jag också hade tid och energi att hitta på saker att göra. Just nu är jag nöjd om jag hinner ta en dusch emellanåt.

En sekunds frist

Det är helt sjukt vad dagarna flyger förbi. Jag hinner knappt äta själv. Stressar i mig maten under tiden som maken håller i lilleman, eftersom han givetvis får för sig att han skall äta precis när jag har tänkt äta.

Just nu sover lillebror alldeles själv (några sekunder iallafall), och helt otroligt nog så hinner jag sätta mig en stund vid datorn.

Vi hade en jobbig natt inatt och igårnatt. Han verkar ha haft ont i magen för han har varit väldigt missnöjd och ingenting har fungerat som tröst. Jag försökte amma bort missnöjet, men det resulterade bara i en fontänkräkning utan dess like då både jag och bebis var helt täckta av bebiskräk. Så nu försöker jag istället hålla koll på när jag ammar, så att jag vet om det rimligtvis borde vara hunger eller något annat som stör när han blir missnöjd. Att bara hela tiden erbjuda bröstet by default fungerar uppenbarligen mindre bra.


Ute bara vräker snön ner. Tur att det inte är jag som skottar i familjen.

Maken svär och har sig över kommunens usla snöröjning. De kommer med stora väghyveln och pressar upp allt snö från gatan upp på våran gård i en stenhård isvall som vi tydligen förväntas ta bort själva. Det är så lagom kul när maken redan har skottat nästan hela kvällen och så kommer plogbilen efter 22 när vi är på väg i säng och det enda som finns att göra då är att klä på sig igen och gå ut och skotta innan vallen fryser fast. Annars har man inte en chans att komma ut med bilen nästa dag.

Idag ringde han till kommunen och gjorde en "felanmälan" till tekniska kontoret angående deras snöröjning. Tydligen var han inte den enda som gjorde det, för de var väldigt ovilliga att ens koppla fram honom från början.

Men jag håller helt med. Snön på våran gård är givetvis vårat ansvar, men snön på gatan är ju kommunens ansvar, då skall väl ändå inte kommunen skotta upp all sin snö och sitt problem på våran gård. Det är helt klart grund för en felanmälan. Men om de gör något åt det.. knappast.

Förlossningsberättelse

På Torsdag den 2 November, efter att ha gått tre dagar över tiden så ringer jag till förlossningen för att rådgöra med en barnmorska om hur jag skall göra. Jag är vid det laget så otroligt trött och framförallt så har jag så ont i kroppen av foglossningen att jag känner att jag behöver få en bedömning om hur mogen jag är, om det eventuellt är en förlossning på gång inom de närmsta dagarna eller om jag behöver prata med en läkare om att få ett datum för igångsättning.

Barnmorskan råder mig att komma in till kvällen så att vi får prata om min situation och se hur vi skall göra beroende på hur jag mår.


Vi tar med sonen till McDonalds för att äta middag innan vi skall släppa av honom hos farfar för natten. Vi vet ju inte om det blir aktuellt för mig att stanna kvar på sjukhuset eller inte, så han får sova över hos farfar.
På mcDonalds känner jag för första gången en värk som är mer som en “riktig” värk. Sådär så att jag inte kan fortsätta prata under tiden och inte som tidigare att magen bara blir hård och mjuk.

När vi lämnat av sonen och jag sitter kvar i bilen så kommer ytterligare en värk kl. 19.33 och sedan efter det kommer det några till i bilen på väg in till förlossningen. Jag blir givetvis överlycklig, eftersom det betyder att det kanske åtminstone skall visa på någon aktivitet på CTG-kurvan så jag slipper ligga där och känna mig som en simulant.

Väl inne på förlossningen får vi sitta och vänta ganska länge och medan vi väntar blir jag helt plöstligt akut dålig i magen. Wohoo, ännu ett tecken på att något kanske är på gång!


CTG-kurvan visar aktivitet, och värkar med ca 5-6 minuters mellanrum. Men de är inte alls rejäla sådana som man föder barn på, och när barnmorskan undersöker mig så konstaterar hon att det inte har hänt ett endaste dugg sedan vi var in en sväng på måndagen och fick en sovdos med oss hem. Fortfarande är jag så omogen att hon inte ens kan komma åt att känna på livmodertappen så mitt mod sjunker ganska drastiskt.


Vi pratar en hel del och hon lovar prata med min Norea-BM på morgonen när hon går på sitt skift igen. Hon i sin tur skall prata med doktorn som är i tjänst om ett datum för igångsättning för mig, och sedan ringa mig under dagen. Det känns som en lättnad att få veta att det åtminstone fanns ett slut på eländet några dagar bort, så jag får med mig en sovdos igen och sedan åker vi hem.


Hemma tillbringar jag kvällen vid TV:n och jag har lite värkar med ca 5-8 minuters mellanrum, men de verkar inte tillta alls utan känns mer som förvärkar så när klockan blir midnatt så tar jag sömntabletterna jag fått, panodil och går och lägger mig för att sova.


Vid tvåtiden kliver jag upp igen. Då kommer värkarna fortfarande med 5 mintuers mellanrum, men de känns lite mer så jag bestämmer mig för att värma vetekudden, koppla på TENS och sätta mig vid datorn och fördriva tiden ett tag och vänta och se om något mer händer.

Vid fyra är jag trött och slut och värkarna kommer inte oftare (snarare lite glesare) så jag bestämmer mig för att prova sova med TENS och vetekudde till hjälp.
När jag gått och lagt mig så börjar värkarna ta i mer så det blir helt omöjligt att sova. När klockan närmar sig fem på morgonen så går jag och väcker maken och säger att jag har värkar och att de tar i ganska mycket nu så att han nog skall börja förbereda sig på att vi behöver åka in till förlossningen ganska snart.

Vi ligger kvar i sängen en stund i mörkret och vilar. Mellan värkarna känns allt som vanligt, men när de väl kommer så tar de i ordentligt. Strax före sex på morgonen säger jag till att vi måste klä på oss och äta frukost och sedan åka in, eftersom jag snart inte står ut längre utan smärtlindring. Fortfarande kommer värkarna med 5 minuters mellanrum.


När jag klivit upp och börjat ta på mig kläderna så börjar värkarna ta i mer och komma tätare. Plötsligt är det bara 1.5-2 minuter mellan när jag rör på mig och de gör så ont att jag skriker rätt ut av smärta när de väl kommer. Maken får brottomt att packa in våra väskor i bilen och under tiden så står jag på hallgolvet på alla fyra och hojtar och försöker uthärda smärtan vid varje värk.

Vi kör snabbt till Sunderbyn och eftersom klockan är före sju på morgonen så finns det gott om lediga pakeringsplatser närmast ingången. Maken går för att hämta en rullstol under tiden som jag sitter kvar i bilen och försöker jobba mig igenom värkarna bäst det går.


kl. 06.45 kommer vi in på förlossningsavdelningen och blir mottagna av en BM och visade in på ett förlossningsrum.

Barnmorskorna har skiftbyte kl. 07.00 så under tiden får vi vänta ensamma på vårt rum. Mina värkar känns ganska outhärdliga vid det här laget och jag ligger på sidan i sängen och bara väntar på att en BM skall komma in så att jag får be om lustgas.


kl. 07.05 Får vi äntligen träffa vår barnmorska (BM), som efter att hon presenterat sig äntligen ger mig den efterlängtade lustgasen. Nu känns livet genast mycket lättare. Värkarna kommer med 3-4 minuters intervall.


kl. 07.50 Undersöker BM mig och berättar att jag är 4 cm öppen! Wohooo! Jag har lyckats jobba mig igenom värkarna nästan halvvägs hemma! Det känns som en otrolig lättnad eftersom jag under båda mina tidigare förlossningar blivit igångsatt med värkstimulerande när mina egna värkar inte fått mig att öppnas mer än ca 2 centimeter.

Jag får lavemang, eftersom jag bett om det i min förlossningsplan, och jag timar in det så att jag hinner iväg på toa mellan värkarna.

Eftersom jag redan är öppen 4 centimeter så säger BM att jag nu kan få EDA, vilket jag absolut vill, så hon går för att ringa efter narkosläkaren.


kl. 08.35 Kommer Narkosläkaren för att lägga EDA. Jag får ligga på sidan och kuta med ryggen medan hon mellan två värkar lägger min efterlängtade epidural.

Nu känns livet jättebra. Jag har EDA som hjälper bra och lustgas som bedövar så att förlossningsarbetet känns lätt och bra. Jag käkar bullar och godis och dricker läsk och saft mellan värkarna och trivs rätt bra med att föda barn.

Andas lustgas och håller koll på värkarna på monitorn som CTG:n är kopplad till.

Monitorn visar barnets aktivitet och mina värkar.

kl. 09.55 Undersöker BM mig igen och konstaterar att jag är 6 cm öppen. De tar hål på hinnorna eftersom värkarna kommer lite glesare efter att jag fått EDA.

kl. 10.38 är det dags för en ny undersökning för att kolla om det har hänt något sedan vattnet gick. Jag är fortfarande bara öppen 6 cm så BM frågar om jag kan tänka mig att prova stå upp med hjälp av ett gåbord, och det kan jag absolut göra, så jag ställer mig upp och hänger på gåbordet brevid sängen och har lustgasen i ett fast grepp i ena handen.


kl. 10.49 När jag ställt mig upp så kopplar BM värkstimulerande dropp för att få fart på värkarbetet igen.

kl. 10.53 Klagar jag på att EDA:n inte hjälper tillräckligt längre, så jag får en bolusdos i EDA:n.

Jag står upp och har tre rejäla värkar. Och på sista värken så känner jag kraftigt tryck neråt och krystkänsla. Jag säger till min man att jag måste lägga mig ner och att han skall ringa efter BM eftersom jag får krystvärkar.

Jag lägger jag mig ner och efter undersökning så konstaterar BM att jag är 10 cm öppen.


När krystvärkarna kommer så känns de rejält, och jag hinner få lite panik och börjar gråta eftersom jag blir rädd att min livlina, dvs lustgasen skall tas ifrån mig, och det känns som att jag inte klarar av att föda utan, men BM lugnar mig och lovar att ingen skall ta ifrån mig lustgasen och att jag får ha kvar den medans jag krystar.

BM coachar mig och säger precis när jag skall trycka på och när jag inte skall göra det utan bara andas. Jag följer instruktionerna och gör precis som hon säger och två minuter och bara två krystvärkar senare kl. 11.16 föds våran lille gosse, 4185 gram tung och 51 cm lång. AS 9-10-10p.

Snabbt kom han ut, och jag räknar med att det nu blir dags att sy. BM undersöker mig och konstaterar att det inte behöver sys alls. Inga bristningar eller slitningar och därmed inga stygn trots sonens snabba entré.


Wohooo! Är det såhär det kan vara att föda barn, så kan jag tänka mig att göra det igen!

Third time is the charm. :-)

Ligger och kikar på mamma.

Ammar för första gången och håller i mammas finger.

Storebror kommer och inspekterar nykomlingen.

Host, host

Snabb uppdatering bara. Har inte tid att göra annat än amma i stort sett.



Har råkat ut för en förkylning med hosta och det är ju lagom kul när man har en nyfödd bebis att ta hand om.

Dessutom har ryggen pajat igen, så det blir doktorn imorgon för min del. Typiskt.



Annars är allt bra. Bebisen är underbar och jag kan inte göra annat än att titta på honom hela dagarna. Det här är verkligen det absolut mest fantastiska man kan vara med om.



Nu måste jag gå igen, det rinner bebiskräk på min rygg...

Äntligen!!!

Så kom han tillslut. Lillebror. Den 3 November kl. 11:16. 4185 gram tung och 51 cm lång.
Allt har gått jättebra men vi är jättetrötta. Jag berättar mer senare, för nu vill grabben ha mat.

Snart åker vi

Nu ringer vi till förlossningen och åker in. Jag står inte ut här hemma längre.

I need drugs!

På gång?

Jag har försökt sova ett par timmar men utan större resultat.

Värkarna kommer för tillfället med 3 minuters intervaller. De gör ont, men de varar inte så länge.

Jag tog en sömntablett innan jag gick och lade mig, men det verkar inte hjälpa tillräckligt mot det här, så kanske, kanske är det på riktigt nu. Jag vågar knappt hoppas.

Hursomhelst så går det inte att ligga och sova just nu.

Jag skall sätta mig framför TV:n och se någon lämplig serie och fördriva tiden medan värkarna antingen blir värre eller avtar, så får jag se om det blir mer sömn senare istället eller ännu en trip till förlossningen.

Just nu gör det iallafall skitont trots både TENS, varm vetekudde och Dexofen.

Rapport

Okej. Hemma igen.

Undersökningsmässigt; ingen förändring. Inte ett dugg mer mogen än sist.

Värkmässigt så har jag under tiden på förlossningen och efteråt haft 5 minuter mellan värkarna och de tar i ganska ordentligt nuförtiden. Inte längre sådär att magen blir hård och mjuk bara, utan sådär så att det inte går att prata under tiden. Dessutom blev jag akut dålig i magen på förlossningen, och det brukar vara ett tecken på att något är på gång.

I varje fall så fick jag med mig en sovdos hem igen för att vila under natten så mycket jag kan (om det inte sätter igång ordentligt vill säga), och imorgon jobbar min Norea-barnmorska igen så då skulle hon prata med doktorn om eventuell igångsättning (när det nu skulle bli aktuellt vet jag inte, men senast måndag hoppas jag).

Så nu har jag iallafall hopp om livet igen. Allt känns inte lika nattsvart när jag vet att det är på gång inom de närmaste dagarna och inte om två veckor vilket det säkert annars hade kunnat vara.

Vi tar en sväng

Ringde och pratade med förlossningen igen om att jag har så ont i kroppen.

Vi skall åka in en sväng för att kolla läget iallafall även om jag mest troligt bara får en sovdos och sedan åka hem igen. Det känns iallafall bra att få en undersökning och en lägesrapport så att jag får veta om det har hänt något.

Jag återkommer.

Bäst just nu

Skam den som ger sig

Passande tisfördriv för tillfället är att lägga patians på datorn.

Kollade precis på statistiken och jag har lagt 622 rundor, varav jag har vunnit 125.

Behöver jag säga att jag gärna gör något annat nu. Som föder barn.

Bebis kom ut!

Jag vill också få igång förlossningen!

Jag sitter här som en strandad val, med överjävligt värkande fogar, täppt näsa (varför sväller näsan igen i slutet på graviditeten utan att man är sjuk?), och ett helvetiskt dåligt humör.
Jag pendlar mellan att tycka otroligt synd om mig själv, till att vara arg som fan på den här värken och skräckslagen för att faktiskt åka in och föda barn. Konstigt nog samtidigt som att jag verkligen ingenting hellre vill nu än att klämma ut den här ungen (som jag tidigare påpekat faktiskt enbart bidar sin tid i min mage och bli fetare och fetare trots att den är klar). Jag har kanhända ändå insett att en förlossning, hur horribel den än må vara, är det enda botemedlet på mina krämpor.


I vilket fall som helst så fattar jag inte hur andra extremt höggravida blivande mammor har mage att så peppat räkna upp hur de nu när de är på övertid passar på att:

1. Storstäda hela huset

2. Gå massor i trappor

3. Springa på stan i hopp om att förlossningen skall sätta igång

4. Storhandla

5. Ställa sig i köket och laga en massa mat som de fryser in (givetvis utan att få ont i ryggen eller bränna magen på spisen)

6. Ta långa promenader.

7. Färdknäppa i tid och otid (ha sex med andra ord), ("man får ju passa på innan barnet kommer och det är ju så myyyyysigt". Jo tjena. Det är så lagom mysigt när det känns som att hela bäckenet nyss har blivit påkört av en ångvält. En färdknäpp kan komma på tal i ren desperation av att få ut den här ungen eftersom hormonerna i spermierna tydligen kan hjälpa till att starta förlossningen, men kom inte och säg att det är njutbart.).



Sen har de ändå mage att gnälla över hur jobbigt det är att vänta, trots att de faktiskt fungerar nästan normalt och inte bara ligger och glor på klockan utan att kunna röra sig. (som undertecknad då, som passar på att vältra sig i självömkan och kasta hatiska himlande blickar på alla peppiga inlägg på diverse familjeforum som de andra förhållandevis friska övertidsgravida har skrivit).



Varför finns det inga bra fungerande husmorsknep för foglossningsdrabbade, orörliga barbamammor som jag? Sådana som faktiskt fungerar utan att man behöver springa i en miljard trappor eller svinga runt i sänghalmen som om man inte hade ett bowlingklot mellan benen som trycker på. Jag menar, kom igen: Jag vill också få igång den här förbaskade förlossningen!

BF+3

Jag blir så frustrerad. Och ond och hormonell som bara den. Mina nerver håller inte riktigt och jag blir skitarg och exploderar för minsta lilla.

Jag har sovit hyfsat inatt. Vaknade av värkar vid femtiden, men ingenting regelbundet och nu verkar de som vanligt ha avtagit.

Men även utan värkar måste jag upp och kissa på natten en gång i timmen och det är ett helvete med min foglossning. Det gör så jävla ont att röra sig!

Jag önskar så otroligt hett att jag skall få egna vettiga värkar så jag kan ringa in till förlossningen och säga att vi kommer in på grund av värkarna.

Istället sitter jag här och sneglar på telefonen och undrar om jag skall ringa dit och fråga om jag får komma bara för att jag inte orkar ha ont längre och vänta på värkar som aldrig kommer.

Så då sitter jag här istället och gör ingenting, och slänger luren i örat på maken som pressar mig om hur jag vill göra och om han skall åka direkt till jobbet från dagis eller inte.

Vänta, vänta, vänta

Nej.

Ingen bebis i sikte.

Åååhhhhhhhh. Jag blir så less på att bara vänta!



Ikväll har jag haft pinvärkar framför TV:n med ca 12 minuters mellanrum. Men de verkar ha avtagit.


Men oj. Nu kommer det en! :-)

Men en värk föder man ju inga barn på.



Jag skall gå och ta en dusch och sedan försöka sova. Ju fortare det blir imorgon desto bättre. Då är jag en dag närmare bebis.

BF+2

Har varit en sväng till min barnmorska på MVC och kollat läget. Bebisen verkar må utmärkt i magen, det är bara mamman som mår dåligt.

Jag lyckades sova ett par timmar (med undantag för att gå upp och kissa) i förmiddags så jag känner mig lite mer utvilad. Problemet är att jag har så förbannat ont i fogarna.

Jag har hållt mig hemma så mycket att jag knappt har märkt hur mycket sämre fogarna har blivit, men idag när jag var tvungen att gå en lite längre sträcka på kryckorna mellan bilen och barnmorskans rum, så gick det fruktansvärt sakta. Pyttepyttesmå myrsteg och det gjorde så in i helvete ont hela tiden.

Inte är det konstigt att jag tycker att det är dags för bebisen att komma ut nu.

Nattrapport

Somnade vid midnatt och har sedan varit upp och kissat en gång i timman fram till strax före tre när jag vaknade av förvärkar igen. De höll i sig ett par timmar och jag kunde inte somna om förrän vid halv sex tiden. Har sedan sovit till sju. Inte så många timmar med andra ord och jag är trött som en gnu fortfarande.

Vi hade tänkt ringa in på morgonen och få åka in för en bedömning, men eftersom det just nu är rätt lugnt i magen så åkte maken med sonen till dagis och så åkte han själv till jobbet. Jag skall försöka sova på förmiddagen så får vi åka in efter lunch istället om det känns rätt.

Det är så jäkla svårt att veta hur jag skall göra.

Å ena sidan så har jag ju definitivt inte något etablerat värkarbete så det känns så fånigt att komma dit och ligga i någon jäkla CTG-kurva som ändå inte kommer att visa att det är förlossning på gång. Å andra sidan så har jag konstant ont både i magen men framförallt i fogarna och ryggen och jag sover så otroligt dåligt och lite att jag borde åka in bara för det.

Gaaah. Vad skall jag göra?

Vad jag borde göra

Egentligen borde man gå på bio eller nåt.

95 spänn på en film borde vara en säker garanti för att man inte får se den färdigt.

Och det här vore väl enda gången som jag hade anledning att bli riktigt glad över en sådan sak.

Apatisk

Det är konstigt det här med väntan.

Av någon anledning så blir jag helt inkapabel att försöka hitta på något vettigt som faktiskt fördriver tiden på bättre sätt än att ligga och glo på klockan och räkna sekunder och försöka känna efter i kroppen om det kanske inte känns liiite liiite mer ändå än för en minut sedan.

Jag har en hel lista med saker som jag egentligen borde kunna ta itu med. Visserligen är jag trött som en gnu, men tiden skulle onekligen gå betydligt fortare om jag hittade på något vettigt som inte är ansträngande.

Istället ligger jag och suckar och väntar och tycker synd om mig själv.

Killing time

Och nu känns allt precis som vanligt igen. Jag har haft en rejäl sammandragning/värk ikväll, men thats it.

Försöker fördriva tiden med att maratonglo på TV, sitta vid datorn och bada. Jag är så trött!

Konstig känsla

Den här jäkla väntan håller på att göra mig galen. Jag står inte ut.

Det värker i magen, men det känns konstigt. Det är inte värkar, utan mer en och samma ihållande sammandragning som inte släpper. Minst sagt obekvämt och underligt.

Jag känner mig dessutom alldeles skakig. Det är förmodligen bricanylet från i natt som sitter i än.

Lite mer besatta än jag... men bara lite

Proppen

Nu kom den berömda slemproppen! (nasty word)

Men den var helt utan blod och det behöver ju inte alls betyda att förlossningen är på gång än på länge. Men jag blev iallafall skitglad för det betyder jag att det händer något iallafall!

BF +1

Efter sovdosen har jag bara vaknat en gång inatt för att gå på toa, och då upptäckte jag att maken flyttat ut och lagt sig i sonens rum för att jag tydligen snarkade som ett helt sågverk.

Jag känner mig iallafall utvilad och klev upp strax efter sju efter att ha sovit sedan 23.00 igår. Skönt!

Nu är bara frågan om det tänker hända mer i min mage eller inte.

Kollade min gamla journal från när jag blev igångsatt med sonen och jag var i ganska precis samma läge igår när de undersökte mig. Ganska omogen fortfarande tydligen.

*suck*

Det här kommer att ta tid om jag skall vänta på att min kropp har lust att föda barn på egen hand. Det är så typiskt. Onda förvärkar som får upp mitt hopp, men det händer ingenting av värde med kroppen. Det gör bara ont. Jävla skit.

Ingen bebis än

Hemma igen.

Åkte in och fick köra en CTG kurva och prata med BM som i sin tur pratade med doktorn.

Jag fick med mig en sovdos hem med sömntabletter, panodil och bricanyl så att jag kan sova ordentligt inatt och förhoppningsvis är mer utvilad imorgon. Sedan får vi se hur det blir.

Jag gissar att om jag får sova inatt och det inte händer något mer så kanske om jag har tur att jag kan bli igånsatt på onsdag. Men jag vet inte. Det är bara att vänta och se. Men det blir ingen bebis det närmaste dygnet iallafall. Tyvärr.

Trött

Jag har precis ringt och pratat med en barnmorska på förlossningen.

Det är lugnt i magen fortfarande, men jag är så totalt utmattad att jag kände att jag var tvungen att ringa dit för att få råd. Min största skräck är att det blir likadant som med min dotter, när värkarna började på det här sättet en lördag morgon och hon ändå inte föddes förrän strax efter ett på måndag eftermiddag med hjälp av igångsättning. Då var jag så vansinnestrött men fick ändå ett jätteintensivt förlopp i slutet. Precis det vill jag undvika nu.

Jag fick prata med en jätteförstående BM och hon tyckte att jag skulle komma in idag och kolla läget så de får undersöka mig och se hur jag mår och bedöma vad de skall hitta på för att hjälpa mig på bästa sätt. Vad nu det kan vara återstår att se.

Nu skall jag ta en dusch och vänta på att maken kommer hem från jobbet.

Väntan

Jag har sovit ett par timmar och inte vaknat alls av några sammandragningar. Just nu är det helt lugnt i magen igen.

Hoppas det börjar hända något snart. Jag är så vansinnigt trött redan nu.

BF!

Äntligen är det där magiska datumet nått. Beräknad Förlossning. Nu är det bara för dig att ploppa ut, unge lilla.



Sammandragningarna igår höll i sig fram till klockan två på natten ungefär. Då gick jag och lade mig och efter det har de inte kommit lika intensivt. Jag har vaknat stup i kvarten av dem, men de har inte kommit lika ofta så det har varit lugnare i magen. Jag har sovit väldigt dåligt i ett par tre timmar sammanlagt ungefär.



Nu har maken åkt iväg till jobbet och skjutsat sonen till dagis så jag är själv hemma. Jag önskar inget hellre än att jag snart får ringa hem honom igen. Men med min vanliga tur så tar det här säkert flera dagar till om jag inte får hjälp på kemisk väg med värkförstärkande.


Makens kommentar innan han åkte var "Du kan väl försöka hålla igen till efter lunch så jag hinner spela innebandy".

Jo, tjena. Som att det skulle gå så fort.

Det här kommer nog att ta tid.

Kanske

Phew.

Att ha kalas är ansträngande även när man inte är superhöggravid som jag är just nu. Det kändes som att det var folk precis överallt och att min mage var ivägen precis hela tiden. Maken till och med gick rätt in i den från sidan. Det gjorde skitont. Jag menar, hallo, den är ju inte diskret direkt.

Jag blev i vilket fall helt slut i huvudet av att ha allt folk här, även om det bara var absolut närmaste släkten. Det är tur att de är så trevliga. Makens mormor är så gullig. Hon klappar magen och det bara lyser ur ögonen på henne när hon pratar om nya barnbarnsbarnet som snart skall komma. Man får försöka stå ut med att alla i bekantskapskretsen är superintresserade av minsta lilla sammandragning jag känner. Jag är ju likadan själv.

Jag löste kalasmaten med att köpa tårta på konditori åt sonen. Fanns inte en chans att jag skulle ställa mig och baka idag.

Men tydligen gick mina bullar åt mer än tårtan (de jag bakade för någon vecka sedan just för att jag insåg att jag knappast skulle orka baka nu) för jag hann sätta i mig fyra bitar av den och det finns fortfarande kvar. Det blir bra frukost imorgon.



Ikväll har jag haft sammandragningar var tionde minut ungerfär. Inget som har gjort skitont, men det det har kännts ganska ordentligt och magen har blivit hård som ett bowlingklot. Det är bara att vänta och se om det blir mer eller om det avtar.

Det var såhär det började när min dotter skulle födas, men hon anlände ändå inte förrän tre dygn senare med hjälp av värkstimulerande dropp.

Jaja. Jag avvaktar.

Och jag lovar att jag skriver något om jag åker in eller så. Så det är ingen idé att börja spekulera om jag inte bloggar på ett tag. Jag är förmodligen bara less på att vänta och ligger och pillar mig i den icke existerande naveln istället.

1 dag kvar

Natten har varit händelselös. Inga värkar what so ever, och det känns ingenting nu heller. Jag kan bara hoppas att det sätter igång snart.



Idag firar vi sonen. Han har fått födelsedagspresenter och vi skall käka tårta. Egentligen fyller han ju år på onsdag, men det känns som att risken att vi inte är hemma och kan fira honom då är ganska överhängande så då passar vi på nu istället.

Problemet med att få besök är att man måste städa. Det är inte direkt en lätt syssla just nu, men det kan väl ändå vara bra innan bebisen kommer också.



Bäst att sätta igång om jag skall få något gjort.

Lugnt

Ingen bebis i sikte än.

De där "mensvärkarna" försvann efter lunch någon gång och sedan dess har det varit lugnt i magen.

Jag har följt med maken till stan en sväng på kryckorna för att titta på nya glasögon åt honom. Det kände som att vi måste passa på att göra ärenden på stan innan bebis anländer, för sedan får man ju passa sig för folksamlingar med tanke på RS-virus och alla andra sjukdomar som härjar bland folk och kan smitta en liten nyfödd.



Jag var helt slut när vi kom hem igen, så jag har passat på att sova ett par timmar. Man vet ju aldrig när värkarna sätter igång på riktigt så det är bäst att vila medan det går. Har käkat thai-mat till middag ikväll. Maken åkte och hämtade mat i stan medan jag sov.

Snart skall sonen lägga sig för natten och vi skall se en film.

2 dagar kvar

Vaknade imorse av "mensvärk" i ryggslutet vid halv åtta tiden. Det har sedan kommit och gått med jämna mellanrum, tillräckligt mycket för att det inte fanns en chans att jag skulle kunna ligga kvar och dra mig i sängen. Bestämde mig för att kliva upp och börja packa den där omtalade BB-väskan som jag fortfarande inte har hunnit packa trots många försök.


Ute har det kommit en enorm mängd snö igår eftermiddag och natt. Sonen gick precis ut, men behövde krafttag av pappa för att få upp ytterdörren eftersom det låg packat med snö på andra sidan.



Själv sitter jag här och skall börja packa. Jag har en miljon saker att göra idag som jag bara måste få gjort om den här bebisen trots allt får för sig att titta ut snart. Vi hade ju tänkt fira sonen (som fyller år på onsdag) imorgon med lite släktfika, så även om inte bebisen skulle titta ut så måste huset städas. Kartongberget som kom till av röjningen till loppis tar fortfarande över en stor del av boytan. Jag har irriterat mig på dem i över en vecka nu och försökt hinta lite lätt till maken om att bära bort kartongerna, men än så länge utan lyckat resultat. Hade jag kunnat hade jag burit bort dem själv för länge sedan. Det är jäkla synd att jag knappt kan gå.

3 dagar kvar

Inte ett dugg mindre zombie idag. Snarare mer.

Utomhus är det ruggigt oväder och snön packas fort utanför ytterdörren så maken måste ut och skotta med jämna mellanrum för att vi överhuvudtaget skall kunna öppna dörren och ta oss ut.

Som tur är stannade han hemma idag och jobbar hemifrån. Det hade inte varit någon vidare bra idé för honom att åka till jobbet 4 mil bort med tanke på hur vägarna ser ut. Och särskilt med tanke på att jag inatt har haft känningar av och till av molvärk/mensvärk som kommer och går. Det är inget jag föder barn på just nu, men tillräckligt mycket för att maken inte skall vara långt borta när det är snöstorm om en förlossning mot all förmodan skulle sätta igång.



Jag har tänkt och kännt efter hur jag mår nu i några dagar och jag har rätt snabbt insett att jag bara blir mer och mer utmattad i rask takt. Jag håller tummar och tår att den här bebisen bestämmer sig för att komma nu i helgen, för mycket längre än så vet jag inte om jag orkar faktiskt. Mina energiresurser börjar ta slut, och om jag skall klara av en hel förlossning så måste den ske ganska snart.

Jag vill verkligen inget hellre än att värkarna skall sätta igång av sig själv, men om de inte gör det så får jag nog ställa in mig på att bli igångsatt igen. Jag måste tänka på både mig själv och bebisen och i mitt nuvarande tillstånd så är en förlossning det enda botemedlet på en för tillfället väldigt ond cirkel av smärta och sömnlöshet.



Som sagt, det är bara att vänta och se några dagar till.

4 dagar kvar.

Zombie-Ina. 4 dagar kvar till BF. Det känns som att jag snart inte orkar med en förlossning. Jag är så vansinnigt trött och sliten. Jag tar en dag i taget och försöker stå ut samtidigt som jag hoppas att bebisen vill titta ut så snart som möjligt.



Idag har jag ändå lyckats ta mig till apoteket en sväng och även ta med dottern till frissan för första gången. Jag orkar bara inte klippa henne själv i mitt tillstånd och hon ville bli klippt innan bebisen anländer. Det känns som väl spenderade pengar eftersom jag slapp stå och hålla i saxen.


Nu skall jag sätta mig framför TV:n, kolla på Battlestar Galactica och sen sova. Imorgon är jag en dag närmare bebis.

Otålig

Varför i hela fridens namn måste de här sista dagarna av graviditeten kännas så fruktansvärt långa?

Jag känner absolut ingenting i magen som ens kommer nära en början till förlossningsarbete. Det är helt lugnt. Det känns som att den här bebisen aldrig tänker komma ut.

Nu är jag redo

...att föda barn. För nu har jag äntligen skrivit en förlossningsplan så att alla snälla barnmorskor på förlossningsavdelningen skall veta hur jag vill ha det och vad som är viktigt för mig.

Det känns bra.

En fördel med att vara gravid

...måste vara att man kan sitta och titta på Toppform på TV och samtidigt proppa i sig morotskaka och läsk utan att få dåligt samvete.

Det är ju inte som att jag bantar direkt.

Ny på jorden

Nu fick jag äntligen sms av L. Hennes lillkille har anlänt nu idag. L har haft värkar sedan i lördags, så det var då på tiden.



Nu är det väl ändå min tur snart!!!

Symtom

Blödde näsblod idag igen. Igår kväll också innan jag gick och lade mig. Jag som aldrig brukar blöda näsblod. Jag undrar vad det beror på, om det kanske är för att jag är så slutkörd och trött. Det känns iallafall obehagligt.



Tvättar kläder och borde packa BB-väskan idag.

Förra gången jag var gravid så hade jag väskan packad flera veckor i förväg, bara ifall att förlossningen kanske, kanske skulle starta. Nu är det 6 dagar kvar till beräknat datum och jag har fortfarande inte börjat packa. Jag har dessutom inte skrivit någon förlossningplan än och det måste jag verkligen göra. Det om något är viktigt.

Jag kanske orkar göra det idag.

Nedräkning

Nu tycker jag att bebisen skall komma.

Men i magen är det lugnt. Inte en värk så långt ögat når.

En vecka kvar

Det har varit en otroligt jobbig dag idag.

Jag har haft så förbannat ont i kroppen, och det kulminerade när jag inte fick in mitt andra ben i bilen efter att vi varit iväg en kort sväng för att spana på jackor åt dottern (som fortfarande är utan vinterjacka trots att snön nu har kommit). Jag grät för att det gjorde så jäkla ont och maken fick gå runt bilen och lyfta in benet åt mig. Jag är trött på det här nu. Jag vill inte vara gravid längre, det gör för ont.



I min enfald hade jag planerat att åka till Nolia barn-mässan idag. Som tur var så fick jag sms av min kompis L, som jag skulle ha åkt med, att hennes värkar hade satt igång på natten. Jag kalkylerade rätt snabbt att jag inte vågade köra fram och tillbaka till Piteå själv ifall mina egna värkar skulle starta så jag gav upp den idén, och med tanke på hur ont jag har haft i kroppen idag så var det nog en väldig tur att jag inte envisades med att åka dit för det hade jag aldrig klarat hur roligt det än verkade i teorin.



Men trots ont i kroppen så är det kolugnt i magen. Det känns absolut ingenting än så länge så det känns som att en förlossning fortfarande är långt bort. Nu är det exakt en vecka kvar till beräknat datum, men eftersom jag inte fått de andra två barnen tidigare än beräknat, utan gått över tiden, så räknar jag med det nu också. Jag fattar bara inte hur jag skall orka.



Jag satt ikväll, efter att jag sovit ett par timmar på soffan, och tittade på filmen från min sons förlossning för fem år sedan. Det känns helt overkligt att jag snart skall göra det igen. Jag både bävar och ser fram emot det. Jag måste se till att både videokameran och systemkameran blir nerpackade i BB-väskan så att vi får dokumentera även den här bebisens första tid i livet. Det är verkligen otroligt värdefullt att ha kvar, för man glömmer alla de där små detaljerna och hur fantastiskt det är att faktiskt få uppleva en annan människas första andetag. Jag är så otroligt glad över att vi har kvar det på film.

Långhårig

Men det är helt sjukt vad dagarna försvinner i en evig väntan, och ändå lyckas jag inte göra något vettigt.

Dottern är hemma och hon hostar, hostar och hostar oavbrutet. Febern ligger stadigt på 38 grader och hon är allmänt risig. Det är tur att det finns TV och TV-spel för att underhålla en sjuk tolvåring.



Jag har ungefär hundra ärenden som jag måste få gjort inom de närmaste dagarna. Men det går inte många knop här.

Jag har iallafall lyckats lyfta telefonluren och beställa tid hos frissan på onsdag nästa vecka. Jag har inte klippt håret på ett helt jäkla år!! Fatta vad långt det är (både tiden och håret). Jag har hår ner till midjan nu och jag behöver definitivt få lite fräschare toppar. Sen får jag väl se om jag hinner med den där klippningen. Kanske bebis bestämmer sig för att komma före det. En av mina vänner tippar att vattnet säkert går på loppisen, men det tror inte jag. Jag kommer säkert att få vänta tills jag blir igångsatt någon gång kring den 5 november istället. Det är lika bra att vara inställd på det.

Sjuk familj

Jag har verkligen inte fått något vettig gjort alls idag. Jag känner mig helt slut.

Dottern kom hem från skolan idag med nästan 39 graders feber, hosta och en förkylning. Sonen snorar och hostar han också nu, så jag hoppas verkligen att jag slipper bli smittad. Hittills har jag aldrig varit förkyld eller vanligt sjuk när jag varit gravid. Det räcker bra med graviditetskrämporna.

Rensning

Vårt hus är helt invarderat med kartonger. Inför loppisen på lördag har maken och barnen lastat ner nästan alla lådor från vinden som jag sedan har suttit och gått igenom. 5 sopsäckar med kläder till röda korset har vi samlat ihop och en rejäl hög med banankartonger fulla med saker som vi skall ta med och försöka sälja. Det är så skönt att rensa bort. Det borde vi göra oftare, problemet är bara att jag har så svårt för att göra mig av med grejer. Minsta lilla sak har antingen affektionsvärde eller så kan jag tänka mig att jag behvöer den till något senare (vilket jag såklart nästan aldrig behöver). Men den här gången har jag varit skoningslös. Ut med skräpet bara!

Vecka 38+0

Äntligen har jag nått det där magiska tvåveckorföreberäknatdatum-datumet. Det är ju inom de närmaste fyra veckorna som bebis skall komma. Lika normalt att den kommer idag som om fyra veckor. Fast så länge tänker inte jag vänta. Max en vecka över tiden, sen blir det igångsättning om inte bebis tänker komma ut själv innan dess.



Jag försöker fylla mina dagar med vettig sysselsättning för att inte bli så fixerad och bara gå och vänta (vilket jag givetvis gör ändå och känner hopp vid minsta lilla antydning till värkar i magtrakten). Jag har bokat in att åka och hälsa på pappa i tornedalen i veckan för att köpa nya vinterdäck till bilen, och till helgen blir det den stora loppmarknaden på Arcus på lördag för att sälja bort lite skrot, och söndag har jag bokat in att åka till Piteå på Nolia barn mässan. OM inte bebis har tänkt komma (men det har den garanterat inte tänkt än).



Jag har tillbringat helgen som var med att halta fram och tillbaka till tvättstugan (10 meter från vardagsrummet) och tvätta alla bebiskläder som jag har sparat sedan barnen var små. Det var iallafall helt sjuka mängder! Jag fattar inte hur jag har samlat på mig så mycket bebiskläder. Jag rensade ur en hel del, men jag har ändå kvar så mycket att jag knappt vet var jag skall sätta allt. En del skall jag ge bort, för jag vet ju att jag inte kommer att behöva vissa plagg eftersom vi vet vilken sort bebis i magen är och även om jag är för könsneutrala kläder så har jag ingen lust att ta det till extrema nivåer när det gäller jämställdhet. Lagom är bäst.

Klar bebis

Det känns som att jag inte har något vettigt att säga. Det enda jag kan göra är att gnälla över hur jäkla gravid jag är, och på nåt sätt så känns det som att alla har hört det till leda vid det här laget, mig själv inkluderad.

Men när det enda jag kan tänka på under dygnets varje vakna minut är hur mycket jag önskar att den här värken snart är över och att bebis kommer ut så är det svårt att fokusera på andra saker. Så de stackare som läser här och inte är intresserade av den sista delen av graviditetens vedermödor får stå ut eller sluta läsa, för jag har inget annat intressantare att skriva.

Imorgon är det iallafall exakt två veckor till beräknat datum som i praktiken innebär att jag då räknas som helt fullgången. Bebis är klar. Det enda den skall göra i magen alla dagar efter imorgon är att fetta på sig och bli större tills jag skall klämma ut den.

Jag säger bara en sak; Bebis, kom ut nu.